Förändra svensk narkotikapolitik

 

Vi behöver lämna kriminaliseringen av missbrukaren och se missbruket som den beroendesjukdom det är, anser Christina Gynnå Oguz på Svenska Dagbladets Brännpunkt. 

Den restriktiva svenska narkotikapolitiken är inte särskilt framgångsrik om jämför med andra länder i Europa, skriver Christina Gynnå Oguz och ger exempel: 2012 svarade överdoserna för 15,9 procent av alla dödsfall i åldrarna 15–39 år. EU-genomsnittet ligger på 3,5 procent. När det gäller hepatit C toppar vi EU-ligan. Åtta EU-länder har lägre siffror för cannabis, 13 har lägre för kokain och 18 för amfetamin.

Det är skillnad på att få veta att man lider av en beroendesjukdom och att kallas för missbrukare, menar hon och kritiserar hur narkotikamissbrukare kan straffas vid återfall genom att stängas av från behandlingsprogram. Den medicinska vården skulle aldrig avbryta en behandling om vården inte är framgångsrik. ”Tvärtom. När patientens symtom förvärras intensifierar man stödet eller söker andra behandlingsvägar.”

Valet står inte heller mellan legalisering eller hårdare tag mot den som använder droger, skriver Christina Gynnå Oguz. Vi behöver en tredje vägens politik. En politik som vilar på aktuell kunskap om beroendets mekanismer och som behandlar människor med missbruksproblematik med värdighet och utifrån samma sociala och medicinska etik som gäller för andra.

Läs hela inlägget i SvD Brännpunkt 12 oktober 2014

Postad i

5 Kommentarer

  1. Lena Larsson den 7 jan 2015 kl 19:03

    Jag har ingen egen erfarenhet av missbruk, men jag är en anhörig mamma till en missbrukare och jag har jobbat med att stötta och vägleda anhöriga till missbrukare i många år. Jag är inte läkare, men jag har en treårig utbildning till alkohol- och drogterapeut. De mesta och bästa kunskaperna jag har i ämnet narkotika har jag dock fått den långa vägen som anhörig och genom mina möten med andra anhöriga i kris.

    Jag har skrivit böcker i ämnet anhöriga och missbruk och jag har skrivit många, många artiklar till olika tidningar när jag tycker att debatten helt spårar ur eller då de som makten haver kommer med alltför dåliga förslag. Förslag som inte på något rätt sätt gynnar de som missbrukar narkotika. Förslag som vi anhöriga inte alls förstår meningen med eftersom de på inget sätt förkortar tiden i missbruk för våra barn utan snarare tvärtom. Ett exempel på detta är när man delar ut sprutor till injicerande narkomaner. Det ser jag som att man ger verktyg till en person så denne kan fortsätta knarka. Visst kan han eller hon fixa sina sprutor ändå, men jag som mamma och anhörig vill inte vara med och sponsra mitt eget barns fortsatta missbruk.

    Vi vill ha den bästa behandlingen för våra barn och vi vill att det ska ske snabbare än idag att få fram den hjälpen. Vi vet att en missbrukare inte kan vänta dagar, veckor på att få vård och behandling. De är här och nu-människor som behöver hjälp precis när de själva vill och ber om hjälp.

    Tyvärr har jag inte alltid mötts av respekt även om jag tydligt talar om i mitt skriv att min dotter, 15 år, dog av en överdos som var 2-3 gånger dödlig. I stället har jag fått höra att jag tycker som jag gör av ideologiska skäl och inte för att jag med mina egna ögon sett vad narkotikan kan ställa till med.

    Inte för att jag nästan varje vecka möter andra anhöriga med samma eller liknande erfarenheter som jag. Förtvivlade och maktlösa anhöriga som inte vet vad de ska ta sig till. Utan att det är en ideologi som styr mitt skrivande. Kanske är det så, men vad kan det vara då som styr de som förespråkar legalisering av vissa droger? Vad har de för motiv till sina förslag? Det finns nog fler än en sanning i den här frågan. En som vi förespråkar som säger nej till droger och en annan som de på motsatta sidan tror är den enda raka. Vi måste förstås sätta fokus på vad som skapar missbruk så att vi kan sätta in arbetet på mera förebyggande så att färre och inte fler offras på narkotikans altare.

    Och då måste vi också minnas att narkotikan är mycket demokratisk: den drabbar alla lika hårt, hög som låg och inte bara underklassens barn. Under mina över trettio år i den här ”branschen” har jag mött anhöriga som är akademiker likaväl som jag mött anhöriga som städar på sjukhus.

    Lena Larsson, förbundsordförande och anhörig
    Riksförbundet AMD Anhöriga Mot Droger



  2. Thove den 12 nov 2014 kl 18:32

    Jag håller verkligen med henne; ingen mår bättre av att fasta i ett beroende och sen gång på gång kriminaliseras för det. Självklart finns det en gräns för vad samhället kan betala för varje person, men den väg vi är inne på nu är inte den rätta. Det är tragiskt att ungdomar söker sig till livsfarliga, osäkra droger istället för mer stabila eftersom de är så rädda för samhället….
    Jag skapade en undersökning för att få reda på vad folk tycker om legalisering av främst marijuana: http://www.plusett.nu/omrostning-4632/tycker-du-att-man-ska-legalisera-marijuana-i-sveri



  3. Anders R Östlund den 16 okt 2014 kl 17:12

    Diskussionen behöver som jag ser det skilja på aktivt missbruk och vad som kan göras för att få misbrukaren får relevant behandling för att komma ifrån missbruket. Den andra diskussionen som nästan helt saknas är orsaker till att många ungdomar vill prova droger. Den frågan måste tas på allvar och inte bara viftas bort som ungdomligt sökande efter spänning. De sociala orsakerna är helt avgörande, och bruk och missbruk fördelas mycket tydligt efter socialgrupp. Hur ser det t.ex. ut för barn/ungdomar till skilda föräldrar? Finns där en överrepresentation?



  4. Maria Wallin den 15 okt 2014 kl 11:44

    Varför är det fel?
    Det gav ju dig chansen att ta upp debatten igen. Med minst lika viktiga argument. Ur dina erfarenheter och med ditt perspektiv.
    Christina Gynnå Oguz presenteras i SvD som: tidigare chef för UNODC Afghanistan, f d departementsråd i Socialdepartementet med ansvar för narkotikafrågor, tidigare svensk delegationsledare i FN:s narkotikakommission, ordförande i EU:s rådsarbetsgrupp för narkotikapolitik under Sveriges EU-ordförandeskap.
    Debattartikeln är hennes perspektiv.
    Frågan är vilket som blir Sveriges?
    Maria Wallin
    redaktör



  5. Peter Roth den 14 okt 2014 kl 16:40

    Tråkigt att Social Politiks redaktion ”tipsar” om en artikel av en föredetting (en tidigare chef, före detta departementsråd, tidigare svensk delegationsledare, osv). En artikel som hänvisar till en massa fakta som inte stämmer riktigt överens med verkligheten. Vad säger detta om redaktionens kunskap om dagens narkotikapolitik?
    1. Artikelförfattarens sätt att använda statistik… När det gäller dödsfall så vet vi att det bland övriga EU länder finns stora brister att notera narkotikarelaterade dödsfall, medans Sverige är ytterst noggranna på den punkten. När det gäller det ökade antalet dödsfall i Sverige finns det även ett klart samband med ökande användandet av av substitutionsmediciner både illegalt och legalt; dvs metadon och buprenorfir. Något som artikelförfattaren verkar vara en förespråkare för. Man kan även notera att 20 EU-länder har sämre statistik när det gäller cannabis, 15 har sämre när det gäller kokain, och 10 för amfetamin. Allt beroende på hur man väljer att se statistiken.
    2. Artikelförfattaren påstår att narkomaner inte kan övertygas att sluta. Helt otroligt att hon kan påstå något sådant! Naturligtvis går det att sluta med narkotika – om man får rätt sorts hjälp. Hennes inställning spär bara på den negativa självuppfattning som många narkomaner går och bär på. Att de är offer och att det inte går att förändra sin situation.
    3. ”Sverige hör till de få som inte talar om beroende som en sjukdom”. Vad är detta? Vilken värld lever hon i? Vad har hon fått detta ifrån? Naturligtvis ser man beroende som en sjukdom i Sverige!
    4. Om att narkotikaberoende människor stängs av från behandling vid återfall. Ja, detta händer, men inte så lättvindligt som hon får det att verka. Det satsas enormt mycket mänskliga resurser och pengar för att få narkomaner att stanna kvar i sin behandling. Om de själva vill. Det går inte att tvinga någon.
    5. Angående LVM (lagen om vård av missbrukare) får hon det att låta som om det också sker lättvindligt. I dagens Sverige är det mycket svårt att få någon tvångsomhändertagen enligt LVM. Det är verkligen den sista utvägen som används när alla andra frivilliga åtgärder är uttömda och det är fara för att personen ska knarka ihjäl sig. Däremot är själva vården som ges under ett LVM undermålig och bör förbättras.
    Avslutningsvis blir jag väldigt besviken på Social Politiks redaktion som väljer att sprida vidare och till och med ”tipsa” om en artikel av detta slag. Den svenska narkotikapolitiken och narkomanvården behöver förbättras – JA. Idag finns nästan inga behandlingshem kvar i Sverige medans man öser ut narkotikaklassade mediciner i form av metadon, buprenorfir och amfetamin. Jag tvivlar på att det är rätt väg att gå.

    Peter Roth
    Alkohol- och drogterapeut



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

SOCIALPOLITIK NR 1 2019

Send this to a friend