- 0share
- E-post
MP svarar på Monica Arminis debattinlägg: Partiledare visa var ni står!
Monica Armini beskriver ett sjukförsäkringssystem som havererat, och orsakat otrygghet och lidande för tiotusentals människor. Vi i Miljöpartiet har precis samma bild: sjukförsäkringen är sjuk, och det behövs en beslutsamt agerande för att göra den frisk igen.
Regeringen har ingen vilja att komma till rätta med problemen. Det märks tydligt i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, som nu har tappat den ynkliga styrfart den hade, efter att huvudsekreteraren Irene Wennemo fått sparken.
Utredningen tillsattes för tre år sedan, med uppdrag att reformera sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, men det enda som hänt hittills är att den fått förlängd tid till år 2015. Miljöpartiet har mycket aktivt drivit på för att få saker att hända i utredningen. Vi har från början utgått från vårt eget förslag, som vi kallar Arbetslivstrygghet. Det går ut på att a-kassa och sjukförsäkring slås samman till en gemensam grundförsäkring för alla, med en gemensam lägstanivå. Vi vill att alla ska ha rätt till en ersättning oavsett anledningen till att man inte kan jobba, och att ingen ska kastas ut från systemet som inte kan arbeta.
Vi beklagar att vi inte fått gehör för denna helhetslösning av de andra partierna i utredningen, men i stället för att resignera har vi arbetat vidare. Vi har presenterat ett flertal kompromissförslag både vad gäller sjukförsäkringen och a-kassan. Det senaste ledde till att riksdagen beslutade om att säkerställa att människor verkligen får rehabilitering eller annan behandling.
Det är bra att Monica Armini kräver svar från partierna, men låt oss inte glömma vilka partier det är som skapat den situation vi har idag. Vi instämmer helt i att sjukförsäkringen behöver göras om, och vi arbetar aktivt och konstruktivt för att hitta en lösning. Det samma kan man inte säga om allianspartierna.
Åsa Romson (MP), språkrör
Gunvor G Ericson (MP), ledamot i socialförsäkringsutredningen
Läs Monica Arminis debattartikel: Partiledare visa var ni står!
Läs vad de andra partierna svarar:
» Moderaterna svarar Monica Armini!
» Vänsterpartiet svarar Monica Armini!
» Socialdemokraterna svarar Monica Armini!
1 Kommentar
Lämna en kommentar
ANNONSER
Vårt nyhetsbrev
Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!
ENOUGH
![[Logga] Enough](https://socialpolitik.com/wp-content/uploads/2017/05/enough904x904.png "[Logga] Enough")
Donera till SocialPolitik!
I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.
Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!
KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER
SOCIALPOLITIK NR 1 2021
Till Regeringspartierna!
Jag skulle kunna skriva många rader kring detta till samtliga regeringspartier, men det skulle varken förändra deras eller min åsikt,
bedömning eller ställningstagande kring den alltmer hårdnande samhälls- och överlevnadssituationen i Sverige. Det skulle bara vara bortkastad tid och energi och jag väljer att spara mig inför valrörelsen 2014, då jag kommer att propagera för att vi faktiskt kan påverka mer genom att inte gå och rösta i vår nuvarande skendemokrati.
Den nyliberala och extremt aggressiva och inhumana EU-politiken som Göran Persson bäddade för och M C FP KD drev igenom är inget annat än den mest arbetarfientliga politik vi någonsin har haft i Sverige. Det enda som skulle kunna förändra situationen på sikt är en ny stark arbetar- och folkrörelse, där människor slutar vara rädda för repressalier och hot i det ekonomiska maktsystem som den politiska
eliten och facken har byggt upp tillsammans med arbetsgivarorganisationerna. Att rörelsen kollektivt bildar en ny maktfaktor för återtagande av arbetets värde och en återställning av arbetsklimatet i Sverige. Går det inte längre att fortsätta att dumpa löner, arbets- och anställningsförhållanden, så minskar även intresset från den politiska och ekonomiska eliten som styr, att ständigt ställa fler individer mot varandra på arbetsmarknaden.
Syftet har aldrig handlat om solidaritet och humanitet utan enbart om att skapa maximal konkurrens om jobben.
Pengar finns givetvis i överflöd hos den ekonomiska eliten och klyftorna mellan fattiga och rika ökar naturligtvis i ett riktigt otäckt tempo i Sverige, samtidigt som välfärd och vård raseras. Sverige befinner sig nu i ett samhällsanorektiskt tillstånd och håller socialt på att falla samman, likaså viktiga samhällsfunktioner. Syftet med att ställa allt fler individer mot varandra på den svenska arbetsmarknaden är att underhålla det massarbetslöshetssystem som S skapade under 1980- och 90-talen och har aldrig varit att dela pengarna och arbetet på ett rättvist sätt, utan tvärtom. Efter 2 år så ställs de nyanlända inför samma fattigdomskrav som alla andra och förvandlas till konkurrenter på arbetsmarknaden och vi blir motmänniskor till varandra speciellt i avsaknad av de trygghetssystem som dåvarande Göran Persson nuvarande ”Bonde Baronen” vilket kommer att fortsätta ända tills samtliga maktlösa individer upptäcker att det går att bygga en gemensam maktfaktor på samma sätt som den gamla arbetarrörelsen gjorde.
Marian Radetzki fick tyvärr igenom sin önskade lönedumpning för städpersonal som han talade om i Janne Josefssons intervju redan 1997.
Med hjälp av facken och arbetsförmedlingen dessutom genom en dold lönedumpning på ner mot 83 procent och en extrem försämring av
arbetsklimatet. I lönedumpning vid nyåret 2003/2004. Denna utpressning mot arbetarna hade aldrig gått att genomföra i ett samhälle med full sysselsättning och bra trygghetssystem som vi hade under 1980-talet innan M började nedrivningen.
Den som är intresserad av M C KD FP planer på att öka vinsterna för företagen redan under 1970-talet, har möjlighet att titta på Dokument inifrån – Lönesänkarna. Dock saknas insikterna om de radikala försämringarna i arbetsklimatet. Tydligen har SVT förlängt rättigheten för visning till den 18 mars 2014. Men det var ingenting mot vad som komma skulle under 1980- och 90-talen och framöver.
Jag har redan skrivit mycket mer än jag tänkte denna gång och jag önskar bara att min hälsa och min privata ekonomi, som stående utanför
trygghetssystemen och som cancerpatient av svenska staten, kommer att hålla tillräckligt länge så att jag får vara med och vara så produktiv som möjligt inom folkrörelser fram till valet 2014. Jag undersöker möjligheten att bilda en agitationsgrupp här någonstans, där vi kan motivera varandra till att agitera skriva så många bra och vassa insändare/texter/brev som möjligt. Det gäller ju att få många människor att återfå det politiska minnet om vad regerings partierna verkligen har gjort och står för och få bort skygglapparna framför ögonen på dem.
Först därefter kan jag känna mig nöjd med mitt engagemang och ta ned skylten om det behövs. Som en gammal före detta så kallad vän brukar säga till mig ibland. Det går över. Och hon har ju så rätt så. Fast det tar lite olika lång tid för var och en av oss.
Jag börjar nästan tro att man har en humanare hållning och människosyn i andra länder, där man hugger huvudet av varandra när man inte tycker om varandra. För det blir ett oändligt mycket kortare lidande än som här i Sverige där arbetsgivarorganisationerna tillsammans med den politiska och fackliga eliten infört ekonomiskt dödsstraff för många totalt maktlösa människor. Samtidigt som nyliberalerna hyllas och tar solidariteten och humaniteten i sin mun när det passar deras egna syften.