Partiledare visa var ni står!

DEBATT Monica Armini: Hur ska vi egentligen tolka er tystnad kring socialförsäkringen? Som stöd för ett stenhårt system som försätter människor i utanförskap. Eller som ointresse? Den tiondel av befolkningen som har det sämst ställt vinner ni ändå inte valet på.
Monica Armini vill ha svar – från var och en av våra partiledare.

Ni partiledares tystnad i socialförsäkringsfrågan är påfallande. Vi inom Social Aktion vill veta vari er stumhet består. Handlar det om att ni faktiskt tycker rådande system är bra – med utförsäkringar och sysselsättningsfasen (fas 3) bland annat. Eller handlar det om ett ointresse att beröra dessa frågor?

För inte mycket sägs eller skrivs från er. Det rör sig ändå om 68 000 utförsäkrade och just nu tiotusentals i fas 3. Det är inte en stor andel av hela väljarkåren – men en oroväckande stor mängd människor som förpassats till mänskligt lidande i form av utanförskap och misär.

I februari i år presenterade nätverket Social Aktion sin Onådiga Lunta. Med sida efter sida av katastrofscenarior – hämtade ur verkligheten – visade den på hur hårt de nya sjukskrivningsreglerna slår mot den enskilda människan. Man hade kunnat vänta sig att dessa berättelser skulle väcka debatt. Men vad hände? Tystnad.

I maj kom Inspektionen för Socialförsäkringen fram till att utförsäkringarna närmast var att betrakta som ett arbetsmarknadspolitiskt fiasko, med hälften som återvände direkt till sjukförsäkring och många som blev kvar i utförsäkring och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Endast en mycket liten andel gick vidare till jobb utan bidrag eller till studier. Återigen. Tystnad.

När Ulf Kristersson gick ut och sa att psykiskt sjuka kanske inte hör hemma i sjukförsäkringen utan skulle må bättre av att vara ute och jobba, hade man inte förväntat sig kraftigt mothugg då? Inte kan man väl låta ett sånt övertramp mot en enorm grupp i samhället förbli oemotsagt. Men även denna gång möttes det av tystnad från er sida.

Ni, våra partiledare, är ansvariga för att föra fram de frågor som är viktigast för landet. Bör vi tolka det som att våra utförsäkrade och fas-infogande inte är av riksintresse? Att alla de som drabbats av nya socialförsäkringen är en så marginaliserad grupp i samhället att det saknar vikt. Det är lätt att tro det. Att tystnaden innebär ett medhåll. Ja, vi kan offra de långtidssjuka och arbetslösa för den stora väljarkåren hittar vi ändå inte där.

Eller så är utanförskapets utanförskap helt enkelt är så ointressant att inte ens Onådiga Luntan förmår väcka uppmärksamhet. Och då är vi riktigt illa ute i det här landet. Om så färgstarka berättelser ur verklighetens mardröm inte kan väcka er partiledare till att öppna munnen om hur vi behandlar sjuka och arbetslösa i dagens Sverige – vad kan då göra det?

Monica Armini

samhällsdebattör
medlem av SocialAktion och Solrosuppropet

Partierna svarar:
» Moderaterna svarar Monica Armini!
» Vänsterpartiet svarar Monica Armini!
» Miljöpartiet svarar Monica Armini!
» Socialdemokraterna svarar Monica Armini!

Postad i

2 Kommentarer

  1. […] Igår skrev Monica Armini, (Solrosuppropet och Social Aktion), ett öppet brev till Sveriges partiledare på Social Aktions hemsida Social Politik. […]



  2. Camilla den 13 Jun 2013 kl 17:51

    Ja, vad ska man säga..
    Jag funderade idag på att maila SAMTLIGA politiker för att fråga exakt hur jag ska göra för att komma tillbaka.!

    Är en av de utförsäkrade, hade lönebidragsjobb på deltid, förlorade det då min arbetsgivare fuskade med skatter och det drogs in, blev sedan i februari ”frisk över en natt” och hade noll i inkomst.
    Ungefär samtidigt så blev jag utslängd av min dåvarande sambo sedan 11 år tillbaka då han skaffade sig en ny utomlands. Blev ställd på bar backe med mina 3 pensionerade hästar, katter och hund. Det är nu exakt 2 år sedan.

    Sedan dess så har jag kämpat för att få någon form av hjälp, socialen, som är den försörjning som jag hade att tillgå ville inte ens betala för att jag skulle få gå till den psykolog som läkaren hänvisade mig till, läkaren skriver ut 120 Xanor i månaden, som jag inte ens hämtar ut. Att döva min hjärna hjälper inte.

    Allt jag vill är att få hjälp att hitta ett jobb jag kan klara trots mina problem. Fick via en kompis ett jobb som personlig assistent, det klarade jag i 3 månader(MED stark medicin för ryggen), jobbade 17 timmars pass och av dom så var lönen 28 kr i timmen för 10 av timmarna, sovande jour som dom kallar det.

    Nu så delar jag ut tidningar på nätterna, inte heller något jag borde göra, men jag måste ju äta, får ta mer medicin för att klara det. Men det räcker ändå inte.
    Försökte att skriva in mig på AF, gick inte, mitt ID har gått ut, inte haft råd att skaffa nytt, AF sa att socialen kunde komma och intyga att jag är jag, gick dit idag, men icke, det är inte deras jobb. Jag skulle ansöka om bidrag för ett nytt ID. Det hör till saken att jag gjorde det innan jag fick min första lön, men fick avslag på både det och till hyran och allt så att jag har blivit efter och hela tiden försöker komma i kapp. Avslaget var pga av att jag inte var inskriven på just AF! Moment 22!

    Hur ända in i helsike ska man göra.?
    De sista årens helvete där jag verkligen har förlorat allt, fått i princip ruinera min mormor, som är en av 3 anhöriga jag har i livet har ju inte direkt hjälpt min situation till det bättre.
    Snart blir jag vräkt, för nu kommer jag ju inte att kunna betala hyran mer. Det känns verkligen som om man inte är önskvärd.

    Jag är idag MYCKET sämre än vad jag var den där gången då jag blev sjukpensionär. Jag har mist allt och snart pallar jag inte med mer!



Lämna en kommentar





ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

SOCIALPOLITIK NR 2 2017

Send this to a friend