Upprättelsen

Personer som fått sin barndom förstörd genom dålig behandling på institutioner och i familjehem tom 1970-talet har fått samhällets ursäkt men ska också få ett penningbelopp.

Detta har glatt mig och känts självklart, för vi som arbetat 40 år och mer, vet väl hur barnfientligt samhället i många stycken var in på 70-talet (ja även senare) och vi kommer väl ihåg hur mentalsjukhusen såg ut, hur schablonartat man behandlade människor och den bristande uppföljningen av placeringar.

Men ändå, så blev det rätt chockartat när en person för drygt ett år sedan en söndag morgon ringde och sade att det var jag som förstört hans liv. Att han nu sökte upp alla som bidragit till hans placering i ett sadistiskt fosterhem. Han förklarade att han känslomässigt ville att vi också skulle få våra liv förstörda, eller våra barns, men att han inte var sådan som gjorde sådant. Men han ville att vi skulle känna av, påminnas om det han varit utsatt för genom våra beslut.

Och jag, då för 40 år sedan nyexaminerad från socialhögskolan på ett av mina första jobb, jag kom nu nästan inte ihåg någonting av det som för honom var en förfärlig inledning på sitt liv. Bara det, att jag nästan inte kom ihåg, det blev så kränkande i samtalet.

Hur som helst, vi har fortsatt vårt samtal, samtal som inte varit lätta men där jag bestämt att jag ska göra vad jag kan för att bidra till hans upprättelse. När Maria Larsson gick ut med att det inte skulle bli någon ekonomisk ersättning bestämde vi att vi skulle skriva till pressen tillsammans och förklara att upprättelsen i alla dess delar var viktiga för oss båda, var och en utifrån sin utgångspunkt. En upprättelse för honom var också ett sätt att lyfta av mig ett ansvar som jag nu 40 år senare har svårt att hantera.

Nu ska ju ersättning ges men när? Lagen är ännu inte skriven. Myndigheten sägs vara under bildande. Inga anvisningar finns ännu hur man söker pengar. Hur är det möjligt, folk hinner dö innan de kan söka ersättning!

Han skickar efter sina journaler och jag får dem direkt för han orkar inte läsa. Där finns ett placeringsdatum och ett avslutsdatum. Till min glädje var det dock inte jag som placerade, jag var den som var ansvarig när han kom hem och fick stanna hemma innan jag var med om att arrangera en karusell av barnpsyk och ungdomshem. Men det hör egentligen inte hit, även om det kändes lättare, det var nog mer en slump. Det kunde ändå varit jag. Men det mest märkliga är att det inte finns en enda anteckning från den avdelning som ansvarade för placerade. För vi på socialbyrån var ju frånkopplade och en central enhet ansvarade. Det finns inte en notering om besök eller någon som helst kommentar. Det enda som finns är en anteckning jag gjorde när han rymde därifrån. Men som tur är har den anteckningen ändå gjort att mitt minne vaknat något.

Så frågan är, hur många kommer att få en ersättning när det inte finns några anteckningar, inga sparade klagomål, helt tomt i journalerna över en placering i flera år av en 11-åring!
Kommer man att lita på den enskildes berättelse – eller?

Carin Flemström

Postad i

6 Kommentarer

  1. Carin Flemström den 13 Dec 2012 kl 20:10

    Tack ni alla som givit information och goda råd! Ska verkligen utnyttja dem. Till Curt Magnusson vill jag säga att den dag man som socialarbetare slutat, att vid de svåraste besluten, känna ångest och kanske ligga sömnlös om natten, den dagen ska man nog skaffa sig ett nytt jobb. Under mina 40 år har jag växlat mellan olika typer av verksamheter men det allra svåraste är detta med barn. Därför är många socialarbetare väldigt engagerade av att hitta familjestöd på hemmaplan. De sista åren som socialchef i Värmdö gick vi tillbaka till en form av hemma-hos-arbete. Dvs en slags extramormor som fanns i vardagen och hjälpte till väldigt praktiskt i familjer där det fanns kärlek men också mycket kaos. I socialt arbete måste man alltid också tänka att detta kunde handla om mig och mina barn, eller min syster och hennes barn etc. Det räcker inte med att göra formellt rätt man måste också känna efter. Men för att göra det ordentligt så behövs det också en hyfsad arbetssituation, man kan inte ha för många ärenden och man måste ha tid att reflektera. Som chef har jag försökt se till att socialarbetarna har en sådan situation – även om det innebar att det inte gick att hålla budget.



  2. Curt Magnusson den 12 Dec 2012 kl 10:32

    Tyckte det var vågat av den mannen att ta kontakt med dig och alla som han kunde , jag förstår hans hat till fullo, vi är många som ville ha den chansen men tyvärr är det försent för oss som drabbades på mitten av 40 talet. Jag kan även förstå att du nu vill hjälpa honom det är ju att visa ånger fast du säger att det var inte ditt beslut men ändå känner du skuld för du hade ansvaret många av dina medarbetare har en helt annan syn ( jag gjorde bara mitt jobb ) men vad var medkänsla för den drabbade i deras jobb inte tog ni med er detta hem du säger också att du jobbat med detta i 40 år hur många andra blev drabbade är en fråga hjälper du även dom, sen vi som blev oerhört drabbade vilken hjälp får vi inte ens papperna om oss finns kvar där har man städat rejält. En som inte ens fick något fosterhem utan blev kvar glömd på alla barnhem i 14 år tack för ordet.



  3. Magdalena Ekenkrantz den 11 Dec 2012 kl 23:09

    Tyärr måste jag skriva att Din artikel Carin Flemström innehåller några faktafel.

    Lagen är redan antagen.
    Nämnden är bildad.

    Jag var på ett möte där Håkan Ceder, som är den som bildat den nya nämnden, informerade om hur nämndens arbete kommer att fungera. Nämnden börjar arbeta den 1/1-2013.

    From den Januari 2013 kan man rekvirera ansökningsblanketter för ersättningen.

    M v h
    Magdalena Ekenkrantz

    Dessutom skall man fr o m 1/1-13 kunna rekvirera ansökningsblanketter.



  4. Yvonne den 11 Dec 2012 kl 22:52

    Hej !Lagen har antagits,den kan inte tas tillbaka nu. Ansökningblanketter kommer att kunna beställas efter den 1/1-13 .Om denna man blir medlem i någon av föreningarna,kan han få hjälp och stöd när han ska ansöka.Mer info finns på http://www.styvbarn.se ,där besvaras de flesta frågor.



  5. anne skaner den 11 Dec 2012 kl 22:23

    Hej lagen träder i kraft 1 jan 2012. En särskilt nämnd skall besluta om vilka som får ersättning utifrån vissa kriterier som allvarlig art och försummelse. Det är en snäv och mycket ogin lag som troligen lämnar många utan ersättning. De människor som sitter i nämnden har väldigt lite kunskap om den här gruppen, de skall göra lagtolkning utifrån de lagar som gällde vid tiden för placeringen etc.
    Jag är glad över att det finns pantertanter som hjälper till för många ur den här gruppen behöver hjälp för att klara det hela. mer info skall finnas på regeringens hemsida/socialdepartementet.



  6. Anna F den 11 Dec 2012 kl 22:16

    Vilken gripande berättelse!

    Ersättningsnämnden, som myndigheten heter, ska fungera från den 2:a januari 2013. Från och med det datumet ska man också kunna ansöka om ersättning. Ansökningarna kommer att behandlas i den ordning de kommer in. Eventuellt kan undantag göras för dem som är sjuka och/eller gamla, så att deras ansökningar prövas först. HUR myndigheten sedan gör bedömningarna om vilka som ska få ersättning återstår att se. Men alla vet ju att dokumentationen om just själva vanvården inte finns. Man ska kunna bevisa ATT man varit placerad.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

SOCIALPOLITIK NR 1 2018

Send this to a friend