Mitt bästa minne av socialt arbete är inte socialt arbete!

Läser i dagspressen om 30-talet stenkastningar i Rinkeby mot polis och räddningstjänst. Det berättas också om en stadsdelsnämndsordförande som går runt med X-Con som består av lite äldre ungdomar som lagt av med kriminalitet. Läser också hur man i Botkyrka satsat på närpolisen men framför allt på utbildning – när regeringen drar ner så får kommunen lägga mer pengar för att få in ungdomarna på arbetsmarknaden.

Ja, det finns mycket som ger hopp men vill ändå tipsa om ett motmedel, utifrån en upplevelse
från slutet av 80-talet då jag var tonårsförälder med en son som varit med om något som
föranledde kallelse till socialbyråns ungdomsgrupp. Ja sådant händer givetvis också chefer
inom socialtjänsten.

Det var en tid som kanske inte var lika hård som nu men ändå alldeles nog. Brända bilar i
tunnelbaneuppgången, vandalisering och gängrivalitet mellan stadsdelarna. Vad gör man
som förälder? Jag och en grannmamma pratade ihop oss och skrev ett brev till andra föräldrar
som fått en anmälan och socialbyrån delade ut brevet (vi fick givetvis inte några adresser). Vi
var 6-7 mammor som träffades och som bestämde oss för att tillsammans ta reda på vad som
händer en lördagkväll.

Så en kväll klockan 23 så stod det sex mammor med olika hår- och hudfärg men alla
hade kappor och handväskor och ingen såg särskilt mannekängaktig ut. Vi stod vid
tunnelbaneuppgången där de blonda vakterna berättade att de väntade en attack för någon
av dem hade ”oturligt nog råkat säga att det borde tillverkas tvål av vissa personer”. De bad
oss gå för det skulle vara för farligt för oss. Men vi stod kvar. Så plötsligt var det som om
trettio tjurkalvar kommit loss, det tjoades och det sjöng i plåtjalusierna framför skyltfönstren
av alla välriktade sparkar, högljudda stridsrop och så stannade de av tvärt som de sett gröna
självlysande marsmänniskor. Men det enda de såg var några mammor, egna mammor, bästa
kompisarnas mammor. Efter att förvirrat rådgjort med varandra ett tag närmade de sig oss
försiktigt, sade vänligt, höll om sina mammor och sade att det var för farligt för oss och att vi
borde gå hem. Men ni är väl inte farliga för oss, sade vi. Nej, men det kommer ett gäng från
Tensta och de är farliga. Ja men då står vi kvar för vi vill inte att det ska hända er något utan
att vi kan ringa polisen. En kille slet i sin mamma och lovade på bara knän att han skulle vara
hemma en hel månad bara hon gick hem. Men vi stod kvar, längre än killarna och något gäng
från Tensta dök inte upp och vakterna skämdes. När vi gick hem var våra killar hemma före
oss.

Ja, så småningom blev vi en ganska stor grupp ”Föräldrar mot våld och vandalisering” men vi
blev också därmed mer officiella och inte så personliga.

Detta är mitt allra bästa minne av socialt arbete – mammors kraft är enorm.

En vän från Somalia sade en gång att landet föll ihop när mor- o framför allt farmödrarnas
nätverk förstördes. De utgjorde grunden för det civila samhället. Jag tror på det.

Carin Flemström

Postad i

1 Kommentar

  1. Anna F den 6 dec 2012 kl 18:21

    Visst är det så än idag! Jag har en tonåring och utan mina mammakompisar skulle jag inte stå ut fredag och lördagnätter. Vi hjälps åt att få hem våra killar, vi vet när det är fest på gång, vi har bra kontakt med både fältare och civilpoliser. Och vi är inte bara en jobbig morsa, vi är en hel liten klubb. Men, eftersom vi bor i ett ”fint” område finns det också ganska många föräldrar som inte vill se vad som kan hända när deras ungar är ute. Så länge de sköter sig i skolan tror de att allt är lugnt. Vårt motto är att kärleksfull misstänksamhet är en mammas uppdrag.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

SOCIALPOLITIK NR 1 2019

Send this to a friend