Doddillets avhandling, hela debatten

Artikel 1

Får man göra såhär?

Publicerad: 12-03-2009

Tankar om vetenskaplig trovärdighet efter läsning av Susanne Dodillets bok ”Är sex arbete?”

Av Sven-Axel Månsson

Ämnet för boken, som är en doktorsavhandling i idéhistoria, är en jämförelse mellan tysk och svensk prostitutionspolitik sedan 1970-talet. Bakgrunden är att länderna valt olika vägar. Tyskland har genomfört en aktiv legalisering av verksamheten. År 2001 antog parlamentet en lag som har till mål att, som det heter, integrera prostitutionen i samhället. Lagen reglerar de prostituerades rättsförhållanden på olika områden. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att den behandlar prostitution som vilket annat yrke som helst. I Sverige har det politiska vägvalet blivit ett annat. I syfte att begränsa verksamheten, har man sedan år 1999 valt att bl.a. förbjuda köp av sexuella tjänster.

I avhandlingens inledning försäkrar författaren att syftet med hennes granskning inte är att underkänna någon av lagarna utan att förstå hur ländernas lagstiftare kommit fram till så olika tolkningar. Trots denna försäkran förstår man snabbt var de största sympatierna ligger. En av Dodillets huvudteser är att den svenska prostitutionspolitiken genomdrivits över huvudet på dem som den är avsedd att hjälpa, de prostituerade. Den tyska däremot har tillkommit efter inspiration och önskemål från de prostituerade själva.

Min kritik mot avhandlingen har att göra med hur författaren driver sina teser. Jag uppfattar att här finns allvarliga problem med den vetenskapliga akribin, dvs. noggrannheten och trovärdigheten. Kanske borde avhandlingen aldrig ha godkänts; jag återkommer till den frågan. Framhållas måste att min kritik av Dodillets text har speciella förutsättningar. Jag är nämligen en dem vars böcker på området nagelfars i texten. Det är en besvärlig position, ty det gäller att hålla koll på känslorna som väcks vid läsningen av den hårt skruvade och tendentiösa framställningen. Samtidigt är det en styrka. Mina egna texter finns i bokhyllan, relativt lätta att plocka fram, som korrigering mot det åldrade minnets bedrägliga selektivitet.

I Dodillets huvudtes ingår att dagens svenska prostitutionspolitik till stora delar bygger på den forskning och det sociala arbete som bedrevs i Sverige under 1970- och 1980-talet. Problemet är, menar hon, att forskarna inte lyssnade på de prostituerade. Framför allt var man obenägen att inkludera ”positiva prostitutionserfarenheter” i sin forskning. De böcker och forskningsrapporter som skrevs under dessa år ger en alldeles för mörk bild av verksamheten. Därtill menar hon att de socialarbetare som var verksamma i prostitutionsmiljöerna inte respekterade de prostituerades egen vilja att få prostituera sig. Glädjen och lusten i ”arbetet” vare sig beskrevs eller uppskattades i tillräckligt hög grad av forskarna och socialarbetarna, menar Dodillet.

Tesen känns igen från andra böcker på området, bl.a. debattören Petra Östergens Porr, horor och feminister som kom häromåret. Östergren avtackas för övrigt i bokens förord för den inspiration hon bibringat författaren. Dodillet får naturligtvis ha vilken uppfattning hon vill om prostitutionens samhälleliga och mänskliga värde och nytta; debatten är fri. Men det är när hon försöker göra vetenskap av sin personliga uppfattning som det hela havererar. På forskare måste man kunna ställa större krav än på debattörer vad gäller noggrannhet och trovärdighet. Och faktum är att för att driva hem sina teser anser sig Dodillet uppenbarligen tvungen att förvanska verkligheten.

Jag är förvisso inte den förste som har noterat detta. DN-journalisten Kajsa Ekis Ekman, som recenserat avhandlingen talar om ”historieförfalskning” (DN 2009-02-26). Hårda ord. Det jag själv kan konstatera är att i Dodillets arbetsmetod ingår att välja och vraka bland fakta efter behag, ignorera källkritiska regler, förtiga och frisera i stort som i smått för att uppnå sina syften. Kvalitetsmässigt och metodologiskt är avhandlingen undermålig, i vissa stycken handlar det om ren och skär förvanskning. Jag ska ge några exempel på sådana oegentligheter i avhandlingen, men först några ord om ”offertänkandet”, en av Dodillets teser.

I boken ägnar hon stort utrymme åt Malmöprojektet (1977-1981), det första sociala projektet i Sverige som arbetade med att hjälpa prostituerade bort från könshandeln. Projektet blev stilbildande för andra, liknande satsningar i t.ex. Göteborg, Stockholm, Norrköping och Oslo. Dodillet är starkt kritisk, hennes huvudargument är att socialarbetarna hade en syn på de prostituerade som offer som inte visste sitt eget bästa. Således tog sig socialarbetarna friheten att på olika sätt manipulera de prostituerade till att sluta mot sin egentliga vilja. Det är en allvarlig anklagelse, men helt felaktig. Jag arbetade själv i projektet och vet vad jag talar om.

Det är alldeles uppenbart att många av de kvinnor vi hade kontakt med var offer för fattigdom, missbrukande och våldsamma föräldrar, känslomässigt utarmade uppväxtmiljöer, långvariga fosterhems- och institutionsvistelser och i vissa fall sexuella övergrepp. Livet hade farit hårt fram med dem, vilket hade påverkat deras vägval. Att förstå dessa mekanismer är emellertid inte liktydigt med att beröva kvinnorna deras handlingspotential, vilket Dodillets tycks tro. Vi betraktade aldrig kvinnorna som hjälplösa eller oförmögna.

Dodillets raljerande om offertänkande och, kanske framför allt, hennes förenklade syn på de mekanismer som leder till svårigheter för kvinnorna i prostitutionen är oerhört frustrerande. Inte någonstans i denna tjocka bok om prostitution finns ett enda tecken på fördjupad kunskap om dessa mekanismer. Frustrerande och djupt oroande, eftersom det i den svenska prostitutionsforskningens finns mycket att hämta på detta område, t.ex. ur rapporten från de sakkunniga till 1977 års prostitutionsutredning (Borg et al 1981), men också ur min egen och Ulla-Carin Hedins bok Vägen ut- om kvinnors uppbrott från prostitution (1998).

För övrigt består beskrivningen av Malmöprojektets arbete av ett tendentiöst urval och hopplock av citat ur projektmedlemmarnas böcker och doktorsavhandlingar. En återkommande förvanskningsmetod i avhandlingen är sammanförandet av lösryckta meningar ur olika textavsnitt för att på så sätt förskjuta och förändra innebörden i originaltexten. När det gäller Malmöprojektet används tekniken i syfte att ge en bild av manipulativa socialarbetare och ovilliga klienter. I min egen doktorsavhandling om relationen mellan hallicken och den prostituerade (Månsson 1981) skriver jag om vilka olika kategorier av människor, utöver de prostituerade kvinnorna, som vi kom i kontakt med genom det sociala arbetet. I ett avsnitt redogör jag för hur en del kvinnor valde att hålla oss socialarbetare utanför sina privatliv, medan andra delgav oss kunskap om sina relationer. Så här lyder texten i original:

I arbetet med kvinnorna kom vi också i nära kontakt med deras anhöriga och vänner, inte minst deras fästmän. Dock inte i samtliga fall. Avsiktligt eller oavsiktligt valde en del kvinnor att hålla oss utanför sina privatliv. I några fall fick vi så småningom ändå höra om andra personers existens genom kvinnornas egna berättelser. Sammanfattningsvis fick vi helt enkelt på olika sätt kunskap om de skilda relationer som kan förekomma mellan män och kvinnor i könshandeln (Månsson 1981: 48-49).

I Dodillets framställning låter det så här: ”Avsiktligt eller oavsiktligt valde en del kvinnor att hålla oss utanför sina privatliv”, skriver Månsson, och enbart ”[i] några fall” berättade kvinnorna om sina privata relationer. Inte heller han diskuterar kvinnornas ovilja att samarbeta närmare utan lugnar sina läsare: ”Sammanfattningsvis fick vi helt enkelt på olika sätt kunskap om de skilda relationer som kan förekomma mellan män och kvinnor i könshandeln”(Dodillet 2009: 115).

Vilka belägg finns i min text för kvinnornas ”ovilja att samarbeta”? Inga alls. Men det tycks inte bekymra författaren. Efter eget gottfinnande styr och ställer hon med sina källor, klipper och klistrar; ändamålet helgar medlen. Här ytterligare ett exempel på hur citatfragment flyttats från sitt ursprungliga sammanhang för att ges en helt ny innebörd i författarens politiska argumentation. I ursprungstexten låter det så här när jag beskriver organiseringen av det sociala arbetet i Malmöprojektet:

Två socialarbetare med lång erfarenhet av socialt arbete knöts till projektet. Eftersom projektet var en försöksverksamhet och då det saknades förebilder för verksamheten från annat håll, fanns vid projektstarten ingen utarbetad och fastställd befattningsbeskrivning för de båda socialarbetarna. Det enda dessa båda fick veta var att de skulle bedriva social och kurativ verksamhet på försök bland de prostituerade i Malmö. Målsättningen med arbetet var framför allt att hjälpa de prostituerade bort från könshandeln till ett annat och bättre liv (Månsson 1981: 33).

I Dodillets tappning används sex ord ur denna beskrivning som belägg för socialarbetarnas bristande respekt för de prostituerades egen vilja.

Malmöprojektets envisa försök att leda prostituerade som påstod sig vilja sälja sina tjänster ”till ett annat och bättre liv” kan ses som ett uttryck för denna övertygelse. En existens utanför samhället var otänkbart för Stig Larsson, Sven-Axel Månsson och deras kollegor lika väl som Hägerström och Myrdalarna (Dodillet 2009: 210; min kursivering).

När jag läser Dodillets tendentiösa framställning av Malmöprojektets arbete är jag beredd att hålla med Kajsa Ekis Ekman; om inte förfalskning, så åtminstone grov förvanskning.

Dodillet avslutar sin tendentiösa framställning om Malmöprojektet med att beklaga att nästan ingen ”ifrågasatt” verksamhetens innehåll och resultat, efter det att det avslutades för 28 år sedan. Märk ordvalet: ”ifrågasatt”. Varför inte ”utvärderat”? Själva utgångspunkten för henne tycks vara att Malmöprojektets resultat inte stämmer. Försiktiga uppskattningar vid projekttidens slut visade att 11l av 153 personer med stor sannolikhet hade upphört med prostitutionen (Larsson 1983: 215). Det är uppenbart att projektets framgångar irriterar Dodillet. Hennes tes är ju att kvinnorna slutat prostituera sig mot sin vilja, vilket i klartext skulle betyda 111 viljelösa offer för samhällets omsorger?! Dodillets insinuationer är osmakliga men ändå förhållandevis lätta att hantera för mig och mina tidigare medarbetare. Däremot är risken uppenbar att de kan uppfattas som direkt kränkande för de kvinnor, som antagit den svåra utmaningen att bryta med prostitutionen.

Den oseriösa och selektiva bevisföringen fortsätter när hon i nästa avsnitt i avhandlingen beskriver resultaten av arbetet med 1977 års prostitutionsutredning. Tesen är densamma: Utredningsarbetet bedrevs utan att de prostituerade själva fick komma till tals. I Kajsa Ekis Ekmans kritik av avhandlingens är det just framställningen av prostitutionsutredningens arbete som avses (DN 2009-02-20). Historien är denna: På utredningens uppdrag djupintervjuade Hanna Olsson, utredningens sekreterare, 25 kvinnor om livet i prostitutionen. Mötet med kvinnorna blev en process som pågick under tre år och resultatet en 140 sidor lång text som av många anses vara direkt banbrytande, när det gäller förståelsen av prostitutionens innebörder och konsekvenser för kvinnan. Texten innehåller långa och utförliga citat där kvinnorna berättar om avtalet och mötet med köparen, de psykologiska försvarsmekanismerna och rollen som ”hora”. Dodillet avfärdar texten med att där ”enbart finns några kortare citat”. Ekis Ekman har räknat: i själva verket handlar det om 219 citat, exakt (DN 2009-02-26).

”Prostitutionsforskning över randen till haveri” är titeln på en bloggtext om Dodillets avhandling av Uppsalajuristen Jenny Westerstrand, som under en lång följd av år följt prostitutionsdebatten och doktorerat om internationell rätt och diskurser om prostitution och trafficking (http://www.jennywesterstrand.bloggspot.com/2009/02). Westerstrands kritik gäller inte framställningen om Malmöprojektet eller 1977 års prostitutionsutredning utan en annan del av avhandlingen, nämligen den som behandlar sexköpslagens tillkomst under 1990-talet. Så här skriver Westerstrand: ”Avhandlingens kapitel om det svenska 90-talet står mycket riktigt utan kopplingar mellan empiri och slutsatser. Upprörande är också att Dodillets citeringsteknik mest visat sig likna bioannonsens, det vill säga vid läsning av hela citat säger det något annat än det hon har använt dem för att illustrera. Chock är ordet. Får man göra så här?” frågar Westerstrand.

Ja, uppenbarligen. Åtminstone om man frågar ansvariga vid Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. I slutet av februari godkändes doktorsavhandlingen. Att man vågar, tänker jag. Är man inte rädd om sitt rykte? Knappt har tumultet lagt sig kring den s.k. Gillbergaffären. Och så kommer detta. ”Fram träder en vetenskaplig miljö som saknat spärrar…”, skriver Jenny Westerstrand. ”För något så i avsaknad av fruktan för hur en kritisk läsare ska ta emot alstret har jag sällan sett. Här måste man kallt räkna med att stöd finns, oavsett innehållets karaktär av sannfärdighet mot källorna.”

Många forskningsprojekt inom samhällsvetenskap och humaniora tar sin utgångspunkt i forskarens samhällspolitiska engagemang. Det är ganska naturligt, men det betyder inte att forskningsarbetet får bedrivas hur som helst. Tolkningar och slutsatser skall ha sin grund i en tillförlitlig och professionell hantering av källorna. Som jag visat har Dodillets avhandling avgörande brister på den punkten.

Det händer förstås att tillgången på källmaterial utgör en allvarlig begränsning för forskaren, men det gäller ju inte alls i det här fallet. Dodillet har forskat om ett samtidsfenomen och tillgången på material är omfattande. Problemet är istället att hon har valt ut precis det material som passar hennes teser. En beprövad forskningsmetod är att använda olika källor för att belysa ett och samma fenomen och för att pröva sina tolkningar. Dodillet hade t.ex. kunnat intervjua forskare och socialarbetare för att komplettera det skriftliga materialet hon samlat in. Hon har förstås inte varit omedveten om den möjligheten, men det är inte svårt att ana orsaken till att hon avstått. Risken hade ju funnits att den redan färdigkonstruerade bilden skulle ha komplicerats och nyanserats!

Dodillet avslutar sin bok med ett förslag till ny prostitutionspolitik. Jag kan inte se att hon hade behövt 600 sidor ”doktorsavhandling” för att komma fram till vad som står i det debattinlägget. Ty inte heller här är kopplingarna mellan empirin och slutsatserna alldeles uppenbara. Därutöver finns passager som är direkta vantolkningar av det källmaterial som refereras. Trots det är förslaget inte alls ointressant som bidrag till en diskussion som måste hållas levande, inte minst därför att prostitutionen till innehåll och uttrycksformer hela tiden förändras. En relevant och progressiv prostitutionspolitik bör spegla de samhällsförhållanden som gäller vid varje tidpunkt. Samtidigt får vi inte glömma att vad prostitution i de allra, allra flesta fall handlar om är utnyttjande; utnyttjande av andras underläge och utsatthet. Att låta den kunskapen utgöra fundamentet i den prostitutionspolitik vi bygger i Sverige är inte liktydigt med bristande respekt för människors handlingsförmåga, såsom Dodillet vill låta påskina, tvärtom. Målet bör i stället vara att skapa förutsättningar för att frigöra denna förmåga och sådana förutsättningar finns sällan eller aldrig i prostitutionen.

Sven-Axel Månsson
professor i socialt arbete vid Malmö högskola

Källor:

Borg, Arne et al (1981): Prostitution. Beskrivning, analys, förslag till åtgärder, Stockholm: Publica

Dodillet, Susanne (2009): Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet, Stockholm/Sala: Vertigo Förlag

Hedin, Ulla-Carin & Månsson, Sven-Axel (19981): Vägen ut! Om kvinnors uppbrott ur prostitutionen, Stockholm: Carlssons

Larsson, Stig (1983): Könshandeln. Om prostituerades villkor, Stockholm: Skeab Förlag

Månsson, Sven-Axel (1981): Könshandelns främjare och profitörer. Om förhållandet mellan hallick och prostituerad, Karlshamn: Doxa

Tidningsartiklar och bloggar:

DN 2009-02-20: Susanne Dodillet: ”Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet” av Kajsa Ekis Ekman

DN 2009-02-26: ”Dodillets enda vapen verkar vara historieförfalskning” av Kajsa Ekis Ekman

http://jennywesterstran.blogspot.com/2009/02/prostitutionsforskning, “Prostitutionsforskning over randen till haveri?” av Jenny Westerstrand

Artikel 2
Dodillet svarar

Publicerad: 16-03-2009

Sven-Axel Månssons anklagelser omöjliggör en konstruktiv diskussion kring sexköpares villkor och prostitutionsforskningens begränsningar. Susanne Dodillets svarar nu Sven-Axel Månssons debattartikel ”Får man göra såhär?” om boken Är sex arbete?

Vad handlar Är sex arbete? om?

Min avhandling är skriven i ämnet idéhistoria som ägnar sig åt texttolkning. I Är sex arbete? tolkar jag debatterna som föregick den aktuella svenska och tyska prostitutionslagstiftningen.

Bokens centrala fråga är hur det kunde komma sig att två länder som kan tyckas ganska lika varandra har valt så olika sätt att lagstifta kring prostitutionen. I Sverige kriminaliserades köp av sexuella tjänster 1999 medan den tyska prostitutionslagen från 2002 skulle integrera prostitutionen i välfärdssystemet genom att ge sexsäljare tillgång till A-kassa och pensionssystem. Mitt källmaterial består främst av riksdagens och det tyska parlamentets olika skrifter och debatter samt av avhandlingar, forskningsrapporter, utredningar, tidningsartiklar och andra källor som lagstiftarna knöt an till. Följande frågor vägledde mitt arbete:

-1.Hur argumenterar båda sidor och inom vilka sammanhang och utifrån vilka perspektiv är deras resonemang logiska?

-1.Vilka argument betonas och vilka osynliggörs av de olika sätten att argumentera?

Jag beskriver hur forskare och debattörer som deltog i debatten om nya prostitutionslagar såg på prostitutionen, sexsäljare och deras kunder och analyserar prostitutionsforskningens och -politikens ideologiska utgångspunkter.

Till skillnad från många andra prostitutionsforskare ser jag mig inte som aktivist. Syftet med mitt arbete är varken likt Sven-Axel Månssons i Malmöprojektet, att bidra till en minskning av könshandeln, eller socialantropologen Petra Östergrens i Porr, horor och feminister, det vill säga att ge de sexsäljare, som tidigare exkluderats ur den svenska debatten, en röst. Istället har mitt intresse för kulturella skillnader varit drivkraften för min forskning.

Anledningen till att jag trots detta har valt att avsluta min avhandling med ett förslag ”För en ny prostitutionspolitik” är att jag aldrig under min forskarutbildning har lyckats presentera mitt arbete utan att någon undrat vad jag själv tycker eller hur jag skulle reformera prostitutionspolitiken om jag fick chansen.

Egentligen saknar denna fråga relevans för mitt arbete som idéhistoriker som syftar till att tolka idéers utveckling och historia istället för att värdera olika tankesätt. Den politiska programförklaringen i avslutningskapitlet betraktar jag därför INTE som en del av mina vetenskapliga analyser, utan som en möjlig utgångspunkt för en diskussion om de politiska konsekvenser som skulle kunna dras ur min forskning. I mitt förslag försöker jag kombinera det goda som finns i båda länder. Jag betonar vikten av en feministisk debatt likt den svenska för att synliggöra kvinnoförtrycket som finns i prostitutionen, men menar samtidigt att sexsäljarna som drabbas av detta kvinnoförtryck borde få rättigheter som i Tyskland.

Varför är Sven-Axel Månsson kritisk mot min forskning? Sven-Axel Månsson ifrågasätter min vetenskapliga hederlighet. Men jag menar att hans negativa reaktion egentligen handlar om någonting annat än kvalitén av min avhandling som har blivit godkänd av en enhällig betygsnämnd bestående av professorer och en lektor från tre olika ämnen (idéhistorikern Prof Bo Lindberg, juristen Prof Eva-Maria Svensson och etnologen Dr Beatriz Lindqvist) och beskrivits som ”en välbelagd och mästerlig studie” av disputationens opponent, socialantropologen Brian Palmer, med doktorsexamen från Harvard University i USA (GP 14/3). Flera delar av avhandlingen har dessutom presenterats på internationella konferenser och publicerats i en refreegranskad tidskrift samt flera vetenskapliga antologier. På grund av mina vetenskapliga meriter är jag för närvarande anställd inom ett stort internationellt forskningsprojekt (Femcit).

Oenigheten mellan Sven-Axel Månsson och mig handlar inte heller om huruvida det är Månsson eller jag som har större kunskaper om de sexsäljare han har träffat genom sin forskning. Månsson har fel när han tillskriver mig uppfattningen att de sexsäljare som lämnade prostitutionen efter att ha varit i kontakt med honom på 1970-talet gjorde så ”mot sin egentliga vilja”. Jag har inte intervjuat sexsäljarna Månsson träffade och vet inte vad de ville. Därför uttalar jag mig, till skillnad från vad Månsson påstår, inte heller om kvinnornas möjliga arbetsglädje eller lust. Dessa frågor saknar relevans för mig som idéhistoriker. Jag har som redan nämnts analyserat hur svenska och tyska politiker, forskare och debattörer talade om prostitution. Självklart vet jag inte lika mycket som Sven-Axel Månsson om sexsäljarna han har träffat.

Oenigheten mellan Månsson och mig handlar enligt vad jag förstår om följande frågor:

-1.För det första har vi olika uppfattningar om huruvida sexsäljares egna röster har legat till grund för den svenska prostitutionspolitiken. I min avhandling visar jag att professionella prostituerade exkluderades ur diskussionen, medan Sven-Axel Månsson i likhet med tidigare Kajsa Ekis Ekman (DN 20/2 & 26/2) tycks anse att den svenska politiken har tagit intryck av prostituerades uppfattningar.

-1.För det andra gäller vår oenighet den vetenskapliga kvalitén av forskningen om prostitution som bedrevs i Sverige under 1970- och 80-talen. Medan jag genom min granskning av denna forskning kommit fram till att den har metodologiska och forskningsetiska brister, försvaras den av Sven-Axel Månsson, som själv har varit ansvarig för stora delar av just denna forskning.

Exemplen som Månsson anför för min påstådda ohederlighet som forskare berör just dessa frågor.

Vad skulle jag vilja diskutera med Sven-Axel Månsson? I sin kritik mot mitt arbete koncentrerar sig Sven-Axel Månsson på några få detaljer och enstaka ord i min 600 sidor tjocka avhandling, istället för att diskutera rimligheten i min tolkning av prostitutionspolitikens historia. Detta tycker jag är synd. Jag vet att Månsson ser på prostitutionsdebatten annorlunda än jag och det vore intressant att föra en debatt om våra olika tolkningar. Frågor som skulle leda den vetenskapliga diskussionen om prostitutionspolitikens historia vidare skulle till exempel kunna vara följande:

-1.Vilka frågor angående sexsäljares och sexköpares bakgrund och livssituation har besvarats i den svenska prostitutionsforskningen och var finns det luckor i forskningen?

-1.Var ligger prostitutionsforskningens begränsningar?

-1.Är politikers utsagor i prostitutionspolitiken grundade på vetenskapliga undersökningar eller är de snarare ideologiskt motiverade?

-1.Vilka sexsäljare har kommit till tals i debatten och vilka röster har försummats och varför?

Dessa och många fler frågor skulle jag vilja diskutera med Sven-Axel Månsson. Tyvärr tillåter hans anklagelser inte en sådan konstruktiv diskussion.

Susanne Dodillet, Göteborg 16 mars 2009


Artikel 3

Professorer försvarar Dodillet

Publicerad: 16-03-2009

Sven-Axel Månsson har skrivit en kritik av Susanne Dodillets avhandling Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet (600 s.) som i februari ventilerades inom ämnet idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

Månssons kritik ansluter sig till de beskyllningar som tidigare framförts av Kajsa Ekis Ekman i DN – hon talar där om ”förvanskningar” och i en replik ”förfalskningar” – och till de anmärkningar som förts fram i en bloggtext och vid disputationen av juristen Jenny Westerstrand, vilken liksom Månsson känt sig kritiserad i Dodillets avhandling. Månssons text mynnar ut i en fråga om avhandlingen inte borde ha underkänts?

Låt oss se hur det går till inom forskarutbildningen vid ett svenskt universitet! Dodillets arbete har bedrivits på seminariet i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, där kapitel för kapitel granskats av doktorander, handledare och seminarieledare. Efter ett längre slutseminarium har texten också kontrollästs av en oberoende forskare i ämnet. De svenska universiteten är organiserade så att flera oberoende forskarutbildningsämnen kan rymmas inom en institution. Vid disputationen fungerade socialantropologen Brian Palmer som opponent, och avhandlingen har sedan godkänts av en betygsnämnd bestående av en idéhistoriker, en jurist och en etnolog. Beslutet att godkänna var enigt, ingen kom på idén att denna gedigna och empiriskt väl genomarbetade avhandling skulle underkännas för doktorsexamen i idé- och lärdomshistoria. Opponentens bedömning redovisades för övrigt i en mycket positiv recension i Göteborgs-Posten 14 mars 2009.

Givetvis kan man ändå diskutera en idéhistorisk avhandling utifrån dess argumentering, dess tolkningar och källbehandling. Men det går inte att uppfatta Månssons text som en kritisk recension av Dodillet. Den ger mer intryck av enögd partsinlaga. De konkreta invändningar han kommer med beror möjligen på att han missförstått eller vägrat acceptera Dodillets utgångspunkter. Han erkänner att det kan vara svårt att ”hålla koll på sina känslor” då ens egen forskning lyfts fram och ifrågasätts. Det visar sig också att han helt misslyckats med detta och vägrat inse att ingen författare är en neutral och auktoritativ uttolkare av sin egen text, i synnerhet inte trettio år i efterhand. Att som han föreslår intervjua 1970-talets aktörer inom prostitutionsforskningen hade inte gett något facit till vad som verkligen hände.

Månsson beskyller Dodillet för att ”göra vetenskap av sin personliga uppfattning”, medan de kulturella skillnaderna mellan tysk och svensk prostitutionsdebatt varit utgångspunkten för henne.  Avhandlingen är inte en samhällsvetenskaplig undersökning av prostitutionen, utan en en idéhistorisk studie av prostitutionens diskurs i ett komparativt perspektiv. Den innehåller mycket som kan leda till debatt, och jag menar att vi inom humanistisk forskning skall välkomna avhandlingar som vågar gå emot etablerade forskningstraditioner. Som idéhistorisk analys bygger den på en solid empirisk grund.

Ingemar Nilsson
professor i idé- och lärdomshistoria
prefekt inst. för litteratur, idéhistoria och religion.                                                                      Göteborgs universitet

Bo Lindberg
handledare, professor i idé- och lärdomshistoria
ordf. i betygsnämnden

Göteborgs universitet


Artikel 4

Rå populism om prostitution

Publicerad: 17-03-2009

Dodillet beforskar inte svensk prostitutionspolitiks diskursiva hemvist eller de inblandade aktörernas positioneringar i relation till diskurser om prostitution, kön och sexualitet. Hon driver teser om den svenska sexköpslagen, därtill illa underbyggda och populistiska, i denna så laddade fråga.

Av Jenny Westerstrand

Susanne Dodillet har liksom jag forskat om förståelser av prostitution. Hennes avhandling Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionsdebatt från 1970 (Vertigo förlag) kom ut för någon månad sedan. Jag försvarade min avhandling, Mellan mäns händer. Kvinnors rättssubjektivitet, internationell rätt och diskurser om trafficking och prostitution (Uppsala universitet) i slutet av november 2008. Hennes fält är idéhistoriens och mitt är folkrättens, och vi har båda mött ett område fyllt av djupa kontroverser och ömsesidiga misstänkliggöranden.

Där vill jag dock tro att likheterna slutar. För Dodillet brister så i hanteringen av sin empiri att läsaren vid avhandlingens slut blir stående med frågan om detta verkligen kan kallas forskning, vilket också professor Sven-Axel Månsson påtalat i SocialPolitik (12 mars 2003).

När Dodillet därför i sitt svar till Månsson aviserar att det är samtal om prostitutionspolitik hon söker står det i bjärt kontrast till den tesdrivna text som utgör hennes avhandling. Likaså måste de två professorer som försvarar hennes metod som ett utslag av intresse för diskurser om prostitution avvisas, liksom deras påstående att hennes studie skulle stå på ”solid empirisk grund”.

Dodillet beforskar inte svensk prostitutionspolitiks diskursiva hemvist eller de inblandade aktörernas positioneringar i relation till diskurser om prostitution, kön och sexualitet. Hon driver teser om den svenska sexköpslagen, därtill illa underbyggda och populistiska, i denna så laddade fråga. Det ska framgå nedan.

Det finns flera problem på analysnivå i avhandlingen. Exempelvis kan man, som professor Eva-Maria Svensson i betygskommittén gjorde vid disputationen, ifrågasätta själva analysens förklaringsvärde. Dodillet tillskriver det familjeorienterade Tyskland en autonomitradition, medan Sverige framställs som kommunitaristiskt. Tanken fungerar om man, som den tyska familjepolitiken och Dodillet gör, jämställer individen med familjen. Problemet är att detta är en djupt kommunitaristisk tanke.
Vidare präglas texten av frånvaron av en sammanhängande teoretisk positionering från Dodillets sida, något som maskeras bakom talet om att hon ”i det längsta” försökt förhålla sig neutral till sitt material (vilket alls inte stämmer) men som resulterar i vetenskapligt ohållbara motsättningar inom texten. Till grund för den så problematiska hanteringen av den svenska prostitutionslagstiftningen ligger också en oförmåga (eller är det ovilja?) från Dodillet att göra den helt centrala distinktionen mellan prostitution betraktad ur ett könsmaktsteoretiskt perspektiv och att se den som en form av mäns våld mot kvinnor. För Dodillet är detta identiska hållningar. Sammanblandningen gör att hon inte på ett adekvat sätt kan tolka lagens relation till den debatt som omgärdade dess tillkomst. Istället börjar hon konstruera sin egen empiri, där just våld och prostitution ska spela huvudrollen tillsammans med en allsmäktig tillika ogillad ”radikalfeminist”.

En diskussion om de teoretiska frågorna får därför anstå. I denna text vill jag illustrera de allvarliga brister texten uppvisar avseende det vetenskapliga hantverket, med utgångspunkt i kapitlet om svensk prostitutionspolitik under 90-talet och framåt. Kapitlet är viktigt eftersom det så tydligt visar hur Dodillet förvandlar sin forskning till tesdriven politik att sätta i händerna på sexköpslagens kritiker (jfr Abrahamsson, Svd 1/3 2008).

Susanne Dodillet menar att prostitutionsdebatten i Sverige från 80-talet präglas av ett radikalfeministiskt anslag, och hon ger flera exempel på dylik retorik i riksdagen. Så långt inget konstigt. Vid tiden var dessa strömningar starka, nationellt och internationellt. Märkligt blir det när Dodillet ska söka efter källan till den radikalfeministiska inspirationen i den svenska 80-talsdebatten (s, 389). Hon går då inte bakåt i tiden, exempelvis till den prostitutionsforskning som bedrivits i landet, eller till den i USA rasande debatten om porr och prostitution som nådde ett klimax under första hälften av 80-talet och som fortfarande ger avtryck i feministisk debatt. Istället vänder Dodillet blicken mot framtiden. Inspirationen till 80-talets förändringar menar hon att vi finner i svensk feministisk forskning från 90-talet och framåt (s. 389 ff). Och detta märkliga kronologiska hopp ska visa sig vara ett centralt metodgrepp för Dodillet.

Närmare bestämt ser Dodillet en central kraft bakom sexköpslagens tillkomst: Professor Eva Lundgren. Detta trots att Lundgren inte forskat om prostitution och trots att Dodillets enda källa till hur Lundgren ser på prostitution är ett föredrag, hållet av mig och Lundgren och tryckt i en konferensrapport 2003 (ett föredrag Dodillet för läsaren refererar till som Lundgrens ”senare studier” s. 410). Däremot nämns över huvud taget i detta 90-talskapitel inte andra, verkligt centrala, nationella gestalter för lagens tillkomst. Inte folkpartisten Britta Bjelle, justitieutskottets ordförande vid 90-talets början, som genom sitt tag om frågan framdrev den prostitutionsutredning som på nytt väckte frågan om en kundkriminalisering (inte heller utredningen ifråga nämns). Inte Anita Gradin, svensk EU-kommissionär under den aktuella tiden med kampen mot prostitution och människohandel överst på sin politiska dagordning.

Lika illa är det med hanteringen av den internationella utblicken. Den internationella kontexten kring arbetet mot mäns våld mot kvinnor osynliggörs helt i Dodillets framställning. En idéhistorisk avhandling som sätter svenskt politiskt arbete mot mäns våld mot kvinnor under 1990-talet i fokus för ett av sina fyra kapitel, framställer därmed sagda arbete som om det bedrivits i ett nationellt vakuum, med en enskild person som inspirationskälla! Det måste betraktas som tjänstefel av handledarna att inte ha åtgärdat detta idéhistoriska felsteg.

Låt mig därför släppa in en fläkt från den värld där Sveriges nationella arbete mot mäns våld mot kvinnor tog fart: Från FN:s tredje kvinnokonferens i Nairobi 1985 till FN:s konferens om (kvinnors) mänskliga rättigheter i Wien 1993 och framåt löper ett starkt internationellt engagemang mot mäns våld mot kvinnor. Sverige hade vid 1990-talets början, likt andra nationer i FN, i och med arbetet med FN:s deklaration mot mäns våld mot kvinnor åtagit sig att se över sin lagstiftning om våld mot kvinnor. Härav följde bland annat initiativet till den svenska Kvinnovåldskommissionen. Detta förbigår Dodillet helt. (Dodillet gör dock ett stort nummer av att Kvinnovåldskommisionens arbete skulle ha varit den ”avgörande pusselbiten” med de ”entydiga argumenten” för tillkomsten av sexköpslagen (s. 388, 392).

Om prostitution säger dock denna utredning inte ett ord. I en resolution från FN:s ekonomiska och sociala råd, ECOSOC, erinras om att ”insikten att våld mot kvinnor i familjen och samhället är utbrett och skär genom inkomstgränser, klass och kultur måste bemötas med brådskande och effektiva åtgärder för att hindra dess utbredning” (Res 1990/15 av den 24 maj 1990). Detta upprepas bland annat i FN:s deklaration mot våld mot kvinnor från 1993. Vid sitt tionde möte 1991 beslutar CEDAW, Committé on Ending All Discrimination on Violence Against Women, att ägna sin elfte session åt “a discussion and study on article 6 [om utnyttjande i prostitution och handel med kvinnor] and other articles of the Convention relating to violence towards women and the sexual harassment and exploitation of women.” (General Rec No 19, 11th session 1992 para 3). Resultatet blev General Recommendation no 19 som inkluderar våld i definitionen av diskriminering enligt Kvinnokonventionen (se ovan). 1991 har ett mandat för en speciell rapportör om våld mot kvinnor börjat utarbetas. Rapportören startar sitt arbete1994, och hon utgår från en analys av våldet grundat i en könsmaktsförståelse. Även på den europeiska arenan arbetas aktivt med dessa frågor: I EU, inom Europeiska rådet, liksom i Nordiska ministerrådet.

Denna så viktiga fond för den svenska regeringens arbete på området är uppmärksammad såväl i direktiven till Kvinnovåldskommissionen som i kommissionens rapport SOU 1995:60 Kvinnofrid. Material som är centrala referenser för Dodillet. Ändå är detta sammanhang helt satt i mörker i idéhistoriker Dodillets framställning. Istället tecknas en konspiratorisk och till Sverige begränsad bild där en person, Eva Lundgren, sägs vara den som lanserat och intrumfat ett könsmaktsperspektiv i svensk politik! Att våld mot kvinnor begås inom alla samhällsklasser (jfr ECOSOC och FNs deklaration) är en ”tes” uppfunnen av Lundgren, anammad av Bengt Westerberg i direktiven till Kvinnovåldskommisionen (s. 396). Att mäns våld mot kvinnor kräver en särskild förståelse och kunskap är ”Lundgrens tes” som fick ”positivt gensvar” i riksdagen (s. 397). Att Kvinnovåldkommissionen tillsätts sker efter inflytande från Lundgrens ”nya” könsmaktsforskning (s. 392). Genom dylika framställningar menar sig Dodillet etablera Lundgren bakom sexköpslagen. Tankekedjan lyder: Sexköpslag  = könsmaktsförståelse = Kvinnofridsutredning = Eva Lundgren. Det är löjeväckande och ahistoriskt i alla led.

Samtidigt som denna enorma makt tillskrivs en enskild forskare ingår i samma logik ett ostraticerande av sagda forskares teorier, det vill säga att forskningen ifråga främmandegörs, skärs av från sin kontext och framställs som en ensam persons (extrema) tankar (Eldén 2007). Det är därför signifikant att medan det internationellt förankrade svenska politiska engagemanget mot våld mot kvinnor mörkas och istället knyts till en person, blir tyska prostitutionsvänliga idéer emanerande från en aktivists penna omsorgsfullt kontextualiserade av Dodillet: ”[F]ör att visa att Biermann hade stöd av en internationell rörelse är det värt att gå in på hennes internationella förebilder mer ingående. Pieke Biermans teser var vedertagna även utanför Tysklands gränser. Det är i syfte att underlätta förståelsen för Biermanns teser som min framställning av den tyska prostitutionsdebatten tar omvägen via Frankrike och USA.” (s 241). Dodillet, som gör ett viktigt nummer av att Lundgren via sin professur vunnit sådant inflytande över förståelser av våld i Sverige, har heller inte brytt sig om att läsa något av denna professors könsteoretiska arbeten, utan nöjer sig med att referera två texter, varav ett tryckt föredrag (inklusive en omarbetning) om våld i nära relationer, från tiden för sexköpslagens tillkomst! Intresse för idéer, diskurser och tankars kontexter, någon?

Som prostitutionsforskare är man van vid eufemismer, vulgariseringar och regelrätta omskrivningar i det material man studerar. Få fält torde vara så laddade med kontroverser som detta. I min avhandling diskuterar jag också hur en vulgarisering pågår av prostitutionsdebatten, där kritiska perspektiv som utmanar prostitution på andra teoretiska plan än som en fråga om kvinnors självbestämmande systematiskt osynliggörs. Frågan är dock om inte Susanne Dodillets text tar priset i förvrängning bland dem jag läst. Det är svårt att någorlunda läsarvänligt återge hennes argumentation eftersom den bygger på en tät kombination av många vetenskapligt icke acceptabla tekniker. Jag har redan nämnt undertryckandet av relevanta källor –  en rik internationell kontext – och förtigande av centrala aktörer kombinerat med ett bisarrt och icke empirigrundat fokus på och ett makttillskrivande av en enskild forskare (som aldrig forskat om prostitution), liksom kronologiska hopp.
Ytterligare ett grepp är att Dodillet struntar i att citatbelägga de ståndpunkter hon tillskriver Lundgren varför bara den med mycket god kännedom om Lundgrens arbeten, och med en stor portion tålamod för att tränga igenom de groteska vulgariseringar Dodillet gör av sagda forskning, märker att den forskning Dodillet menar är grunden för svensk prostitutionspolitik under 1980- och 1990-talet har tillkommit under 2000-talet (s 395-396, där Slagen dams resultat måste avses, jfr s 410). Här får också citat från andra forskare ”visa vad Lundgren menar när hon skriver att …” utan att något citat från Lundgren följer (s. 395), liksom att Kvinnofridsutredningens formulering att den ser våld som något ”som alla kvinnor ständigt måste ta hänsyn till i planeringen av sin vardag” sägs vara ett bevis för att ”kommissionen tog intryck av uppfattningen att könsmaktstrukturen och könsrelaterat våld ’är något som alla kvinnor ständigt måste ta hänsyn till i planeringen av sin vardag.’”
Just det: Kommissionens egen formulering av en förståelse används som ett citat för att visa att den ”tagit intryck” av en förståelse, som är Lundgrens (s. 396).

Texten präglas på detta mycket obehagliga vis av besmittandets hermeneutik där läsarens egen vilja att gå in i textens associationer räddar framställningens bärande tanke: Att Eva Lundgrens forskning är förmögen att över tid och rum gripa makten över alla utredningar, direktiv och politiska initiativ som rör frågor på hennes forskningsfält.
Men Dodillet hjälper också aktivt sin läsare på traven: Texten innehåller många klippningar av citat som förändrar citatens betydelser (fotnot 242, 253, 254, 311), felläsningar av citat som legitimerar felaktiga slutsatser (fotnot 236, 337, 340), och tomma påståenden om att ”som jag ovan har visat” trots att så inte är fallet (s 399, 412).
Lägg till detta en bristande stringens i begreppsanvändningen (ett könsmaktsperspektiv på prostitution verkar betyda att prostitution per definition ses som våld mot kvinnor), och Dodillets metodologi torde vara inringad i dess grova drag.

Låt mig ändå, för att visa läsaren hur det går till, ge ett konkret exempel på framställningstekniken: Dodillet gör ju en central poäng av att den feministiska våldsforskningen ”driver tesen” om att prostitution är lika med mäns våld mot kvinnor (s 399, 412). Dodillet beskriver också ROKS förståelse av prostitution på ett sådant sätt (s. 391). Dodillet citerar därefter Bengt Westerberg i jakt på regeringens förståelse av prostitution (s. 392). I direktiven till Kvinnovåldskommissionen beskriver Westerberg prostitution som nära besläktat med våld då båda fenomenen ger uttryck för en extrem maktobalans mellan könen (SOU 1995:60 Del B s 7, Dodillet 2008 s 392). Denna förståelse menar Dodillet visar att ”regeringen ställde sig bakom ROKS syn på prostitution som en form av sexualiserat våld” (ibid). Det hela upprepas på sidan 412 där Dodillet hävdar sig ha visat att ”Prostitution ingick i folkpartisten Bengt Westerbergs definition av våld”.
Vidare i texten har denna inställning, redan alltså felaktigt framställd, ytterligare förvrängts. Efterhand heter det att ”[u]ppgifterna i direktivet … bygger som jag har visat på den feministiska våldsforskningen och dess tes att prostitution per definition är en form av mäns våld mot kvinnor.” (s 399, min kursivering). Inget av detta har dock visats: Inte att regeringen delade ROKS förståelse av prostitution som en form av våld. Inte att den feministiska våldsforskningen betraktade prostitution som en form av våld. Inte ens ROKS förståelse av prostitution är källbelagd av Dodillet (s 391), men där är jag benägen att tro att det i alla fall går att uppbringa den hänvisning texten behöver för att vara vetenskaplig.
Men vad är egentligen kvar av Dodillets ”case” efter att dessa två nyckelpunkter i hennes teorier om svensk sexköpslags framväxt har kollapsat? Inget! (Märk också hur Dodillet, utan annan hänvisning än att ROKS har givit ut ett föredrag hållet av Lundgren, påstår att Lundgren ”byggde … upp ett nära samarbete med kvinnojourernas riksorganisation” (s 391). Detta stämmer inte, men har blivit en del av en modern mytbildning kring Lundgrens professur (Eldén 2007), som alltså även idéhistoriker Susanne Dodillet tar i bruk i sitt akademiska arbete.)

Uppgiften om regeringens syn på prostitution som våld motsägs för övrigt inte bara av det av Dodillet själv valda exemplet. Går man till direktiven till utredningen Könshandeln, vilka Dodillet citerar i ett annat sammanhang (s. 363), framgår klart att tal inte är om att regeringen ser på prostitution på ett dylikt sätt. Men också Kvinnofridsutredningen, som alltså inte ens andas om prostitution, påstås av Dodillet ha denna förståelse av problemet (s 399).
Och så här håller det på. Utan fakta men med associationskraften som hävstång skisseras en felaktig bild av regeringens inställning till prostitutionen och bild av en ensam forskares påverkan på riksdag och debatt i frågan, medan centrala referenser och sammanhang undertrycks och förvrängs.

Så varför gör Susanne Dodillet såhär? Dodillet menar i avhandlingens inledning att ”[l]agarnas förankring i väl genomförda undersökningar är … ett viktigt mått för lagstiftningens kvalitet.” (s. 18) Här får läsaren nyckeln till Dodillets framkrystade framställning av Lundgren som spindeln i det ”radikalfeministiska” sexköpsnätet, liksom till den förvrängning hon utsätter tidigare epokers prostitutionsforskning för (Månsson 12/3 2009, Ekis Ekman, DN 26/2 2009): De fyller funktionen att underminera sexköpslagen. Med tendentiös och förvanskad framställning av 70- och 80-talens arbeten kan delar av sexköpslagens empiriska grunder avfärdas. Och med Lundgren fjättrad vid sagda lag kan hela det stigma som efter ”Könskriget” häftar vid hennes forskning överföras på sexköpslagen, och dess (påstådda) teoretiska bas därmed ogiltigförklaras. Mycket riktigt följer nu i Dodillets avhandling en lång genomgång av den märkliga och i akademiska kretsar ifrågasatta ”trovärdighetsgranskning” som två forskare företog sig att göra av Lundgrens forskning 2005 (Hermansson&Hallberg 2005). Dodillet diskuterar och värderar nu på många sidor våldets normaliseringsprocess – forskning som handlar om en parkontext och alltså inte om för prostitutionsarenan relevanta omständigheter – och Slagen dam – forskning tillkommen 2001, många år efter sexköpslagens tillkomst. Och betyget är det samma som granskarna i linje med en till raseri uppeldad allmänhet i media och på nätet har fällt: Lundgren saknar stöd i sina undersökningar för sina slutsatser. Ergo står sexköpslagen på tunn grund.

Ändå pekar Dodillet själv, i ett sällsynt infall av ärlighet, på att hon inte har hittat någon text som knyter den förståelse lagen vilar på till en förståelse av prostitution som en form av våld mot kvinnor (s. 413). ”Faktum är att jag inte har hittat någon text i sexköpslagens förarbeten som beskriver könsmaktsteorins implikationer för synen på prostitution.” (s 413). Det vill säga, inte direktiven, inte Bengt Westerberg, inte den dåvarande regeringen, och inte heller lagstiftningen i fråga, ja ingen utöver den handfull riksdagsledamöter citerade från 80-talet och några från 90-talet, tycks vid den tid Dodillet undersöker mena att prostitution måste tolkas som en form av mäns våld mot kvinnor, vilket är den innebörd Dodillet givit ”könsmaktsteorin” i dess relation till prostitution. Under disputationen refererade hon också till detta ”dilemma” när hon försvarade sig mot min kritik rörande bristen på empiri till stöd för hennes utgångspunkter/slutsatser och rundgången dem emellan: – Problemet är att det inte finns politiska dokument som försvarar sexköpslagens utformning [underförstått som uttryckande att prostitution är lika med våld mot kvinnor]. Jag har därför behövt söka i texter producerade efter lagens tillkomst, och bland forskare som varit viktiga för den radikalfeministiska utvecklingen, för att hitta dessa kopplingar, var Dodillets konklusion.

Här borde förstås Dodillet ha bytt spår, eller ”tes” för att använda hennes egen terminologi, och anlagt en öppnare förståelse av hur den svenska prostitutionspolitiken kan tolkas. Men istället för att ifrågasätta sin förförståelse, att sexköpslagen med nödvändighet implicerar en syn på prostitution som en form av våld (därmed inte sagt att inte exempelvis Margareta Winberg senare betraktade lagen på detta vis) letar hon än en gång framåt i tiden för att förklara hur denna syn kommit att bli riksdagens: ”Det är därför en artikel som författades av Eva Lundgren och hennes doktorand [sic] Jenny Westerstrand ett par år efter att lagen hade kommit till stånd, får illustrera hur tesen att prostitution är ett uttryck för könsrelaterat våld kan motiveras.” (ibid, min kursivering).

Framställningen ger sig nu i kast med ett föredrag hållet av mig och Lundgren 2002, tyckt i en konferensrapport året därpå – alltså ingen ”artikel”, och definitivt inte en av Lundgrens ”studier” som Dodillet också påstår att det rör sig om (s 410) – som ska illustrera uppfattningen att prostitution är en form av våld. Problemet är bara att inte heller vi, inte heller nu, anser detta. (Att så inte är fallet har också uppfattats av andra läsare, Gunnarsson & Svensson 2008 s. 214). Dodillets återgivande av detta föredrag – ehuru just ett föredrag med dess något deklamatoriska karaktär – skiljer sig heller inte från hennes övriga hantering av empirin, med svårt yxiga tolkningar, klippta citat och rena pådyvlanden av problemställningar och analyser, och jag ska gärna återkomma till bristerna i den framställningen. De framstår dock som enklare för läsaren att följa själv (s 413-418), varför jag inte lägger utrymme på dem här.
Dock ska sägas att Dodillet haft tillgång till källor där jag explicit problematiserar just synen på prostitution som en form av våld (se Westerstrand 2002) Detta redogör hon dock inte för för läsaren. Ändå använder hon sagda material, men då för att citera amerikanska radikalfeminister som passar in på hennes ”tes” om den svenska sexköpslagen. Och ändå lyfter hon fram mig tidigt i avhandlingen som en central forskare i den svenska prostitutionsdebatten (s 40), trots att jag vid tidpunkten bara är noterad med två arbeten i källorna: Ett exemansarbete (2000) och ett tryckt föredrag ur en konferensrapport (2003). Det är svårt att hålla med om den vetenskapliga värderingen av mig som viktig på dessa grunder, och det framgår snart för läsaren att jag fungerar som ett ”radikalfeministiskt exempel” som ska illustrera de teser som Dodillet driver, dock utan att hon intresserar sig för de idéer jag utvecklar om prostitution eller de diskurser om kön och sexualitet som jag använder i min förståelse. (Westerstrand 2000, 2002, se också 2008 för hur denna förståelse formuleras i min avhandling).

Dodillet uppfinner sålunda gång efter gång det hon själv skulle visa. Jag pekar som nämnts i min avhandling på hur vulgariseringar och ett systematiskt undertryckande av kritiska och nyanserade feministiska perspektiv som problematiserar prostitution präglar prostitutionsdebatten. Detta förhållande kan i centrala delar tillskrivas en ovilja från den position som vill normalisera prostitution, och som Dodillet intar, att släppa fram andra argument mot prostitution än de filtrerat ”radikalfeministiska”, där all prostitution ses som synonym med våldshandlingar mot de enskilda kvinnorna. Med andra ord, det finns tydliga tendenser att låsa och förkrympa debatten från det håll som vill försvara och normalisera prostitution. Att den svenska lagens förarbeten är ganska fåordiga, och att dess teoretiska grund rymmer fler förståelser av prostitution än en (kraftigt fördummad) radikalfeministisk dito utgör mycket riktigt en sådan positionering som normaliseringsförespråkarna av prostitution nogsamt undviker att debattera eftersom den utmanar bilden av den ”offertänkande” feminism man haft sådana framgångar med att både skapa och nedgöra. Mycket riktigt går Susanne Dodillet oerhört långt i sina ansträngningar att utmåla den svenska sexköpslagen och dess idépolitiska hemvist i dylika förkrympta och teoretiskt undermåliga ordalag, lätta för henne att hantera och kontrastera sin egen förmodat ”nyanserade” förståelse mot och passande som hand i handske på en efter ”forskning” hungrande opinion.

Och reaktionen har inte låtit vänta på sig. Maria Abrahamsson, känd belackare av teorier om kön och makt, utropar indignerat men ändå i triumf från ledarplats i Svenska Dagbladet att politiker borde dra öronen åt sig när de inser att denna lag är en konstruktion grundad på Eva Lundgrens forskning (1 mars 2009). Expressens Nina Lekander kallar det ”oupphörligt kul” när ”radikalfeminismen dunkas i huvudet” (4 mars 2009).
Det är en sorglig utveckling. Som forskare måste vi klara att föra både en egen och en motstående uppfattnings talan i text med bibehållen integritet. Vi får inte sälja ut vårt val av forskningsfokus för en lockande möjlighet att rida på populistiska strömningar. Här fallerar Susanne Dodillets avhandling kapitalt.
Prostitution ska debatteras och fenomenet förtjänar komplexa och för förändringar öppna analyser. Här finns filosofiskt och vetenskapsteoretiskt stora utmaningar och forskning om kön, makt, våld och sexualitet har tvivels utan varit – och är – centrala för hur samtalet om prostitution har utvecklats, nationellt och internationellt. Det kommer dock sannolikt att ta lång tid att få till ett sådant, seriöst, samtal om prostitutionspolitikens diskurser och idégrunder efter att Susanne Dodillets systematiska förvanskningar och förvrängningar av svensk prostitutionspolitiks framväxt har upphöjts till vetenskap. Detta eftersom hon utan stöd i sin empiri har lånat sitt forskaralibi till en position i en debatt präglad av mycket djupa motsättningar. Därtill med argument som fördjupar de stereotyper och vulgariseringar som redan präglar och styr vad som kan artikuleras och göras begripligt på fältet. Det beklagar jag djupt.

Jenny Westerstrand Jur. dr. med avhandlingen Mellan mäns händer. Kvinnors rättssubjektivitet, internationell rätt och diskurser om prostitution och trafficking.
Uppsala universitet

Källor:

SOU 1995:15 Könshandeln
SOU 1995:60 Kvinnofrid, del A och B
ECOSOC Res 1990/15 av den 24 maj 1990
CEDAW, General Rec No 19, 11th session 1992
FNs deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor, 1993.

Tidningsartiklar, hemsidor och uppsatser:

Dodillet, Susanne: Vad handlar Är sex arbete om? www.socialpolitik.com 2009-03-16.
Ekis Ekman, Kajsa: ”Dodillets enda vapen verkar vara historieförfalskning” DN 2009-02-26: 
Månsson, Sven-Axel: Får man göra såhär? www.socialpolitik.com 2009-03-12
Nilsson, Ingemar & Lindberg, Bo: Professorer försvarar Dodillet. www.socialpolitik.com 2009-03-16.
Westerstrand, Jenny: En främmande fågel? Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster ur et feministiskt rättsteoretiskt perspektiv, Juridiska institutionen Uppsala universitet 2000.

Tryckt material:

Dodillet, Susanne: Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet. Göteborgs universitet/Vertigo förlag, Stockholm/Sala 2009
Eldén, Åsa: Är du rimlig lilla feminist? I Guts and Glory! Festskrift till Eva Lundgren, (red) Eldén & Westerstrand, Uppsala universitet 2007.
Lundgren, Eva & Westerstrand, Jenny; Prostitution ”i sig”. Åtskiljandets förföriska diskurs. I Våldets offer, vårt ansvar. Konferensrapport, Brottsoffermyndigheten, Umeå 2003.
Gunnarsson, Åsa & Svensson, Eva-Maria: Genusrättsvetenskap. Studentlitteratur, Lund 2008.
Westerstrand, Jenny: Prostitution and the Cunning Patriarchy. Towards a New understanding, i Seminar on the Effects of Legalisation of Prostitution Activities, Näringsdepartementet 2002.
Westerstrand, Jenny: Mellan mäns händer. Kvinnors rättssubjektivitet, internationell rätt och diskurser om prostitution och trafficking. Uppsala universitet 2008.

 

Artikel 5

Starta ett opinionsinstitut!

Publicerad: 19-03-2009

Sven-Axel Månssons genmäle på Dodillet och de två professorerna:

Jag har egentligen bara några korta kommentarer till Dodillets och professorernas genmäle på min granskning av den aktuella doktorsavhandlingen. Det mesta är redan sagt. Jenny Westerstrands djupgående, kritiska genomlysning av Dodillets vetenskapligt problematiska och i många stycken oetiska hantering av 80- och 90-talsmaterialet i svensk prostitutionsforskning och debatt ger ytterligare tunga belägg för mina tidigare observationer (SocialPolitik 2009-03-18). Vantolkningen av dokumentation och källor avser inte bara den period jag har granskat. Mot den bakgrunden faller Dodillets handledares (professorerna Nilsson och Lindberg) avfärdande av min kritik som en ”enögd partsinlaga” med en tung duns till golvet. Den kontrolläsning av texten de påstår sig ha gjort, måste ha skett med förbundna ögon eller i svårt sömndrucket tillstånd. På en punkt har de blivit bönhörda av sin doktorand. ”… jag (Nilsson eller Lindberg? min anm.) menar att vi inom humanistisk forskning skall välkomna avhandlingar som vågar gå emot etablerade forskningstraditioner”. Jo tack, här har man fått en avhandling som struntar i de vetenskapliga traditionerna både när det gäller metod och källhantering. Om det är dit man vill komma, varför då inte helt enkelt starta ett opinionsinstitut och därmed slippa lägga ner tid och energi på kvalificerade idéhistoriska analyser? Allvarligt talat, professorernas svar på min seriösa och väl underbyggda kritik är svagt och slarvigt, för att inte säga direkt pinsamt.

Dodillet menar att jag i min kritik koncentrerat mig ”på några detaljer och enstaka ord i min 600 sidor tjocka avhandling, istället för att diskutera rimligheten i min tolkning av prostitutionspolitikens historia”. Jag frågar mig: har hon förstått kritiken? Det är ju precis detta jag har gjort. Genom att demonstrera bristerna i hanteringen av källmaterialet, så ifrågasätter jag rimligheten i tolkningarna. Amerikanska forskarkollegor brukar säga: ”garbage in, garbage out”. Resultaten speglar bristerna i materialet. Genom sitt sätt att hantera källorna från 1970-och 80-talens prostitutionsforskning och det statliga utredningsarbete, som då gjordes, undergräver Dodillet trovärdigheten i sina egna tolkningar och slutsatser. Och som sagt, Jenny Westerstrands analys förstärker intrycket att dessa brister är genomgående i avhandlingen.

Det är detta allvarliga problem som Dodillet avfärdar genom att bagatellisera mina invändningar med formuleringar som att de endast gäller ”några detaljer eller enstaka ord”. Det handlar inte om några ”detaljer” och avhandlingens tjocklek är ingen kvalitetsgaranti. Låt mig ge ännu ett exempel på Dodillets blåkullahistorier. Hon påstår i sitt genmäle att hennes avhandling visar att ”professionella prostituerade” exkluderades ur forskningen och prostitutionsdiskussionen på 1970- och 80-talen. – Jag och mina kollegor intervjuade och samtalade med hundratals prostituerade kvinnor under denna period. Men det är uppenbarligen inte någon av dessa som avses.

Vilka – mer exakt – är då gruppen ”professionella prostituerade” som skulle ha exkluderats ur forskning och debatt? Låt oss gå till avhandlingen. På sidan 104 finner vi berättelsen om föreningen Sexualpolitisk Front, som grundades i slutet av 1970-talet. Föreningens kader bestod i allt väsentligt av tre mycket välformulerade och engagerade kvinnor med egna prostitutionserfarenheter som arbetade med att ”få bort skamstämpeln kring prostitutionen, ändra lagarna som slog mot prostituerade, stödja varandra och göra andra ’flickor’ medvetna om sin situation”. Förmodligen är det dessa tre som avses. En av kvinnorna var Malmöbaserad, de två andra var från Stockholm. Den Malmöbaserade kvinnan sökte och fick både ekonomiskt och annat bistånd av socialarbetarna vid Malmöprojektet. Bland annat medverkade vi till att hon så småningom fick tillbaka vårdnaden om ett av sina barn, som omhändertagits på grund av svåra problem i familjen. Många var de timmar vi ägnade åt att diskutera prostitution med denna kvinna. Kontakten med henne fortsatte flera år efter det att projektet avslutats. Personligen har jag aldrig delat hennes positiva syn på prostitution; hennes egna svåra upplevelser av erfarenheter bar syn för sägen. På en punkt var vi emellertid fullkomligt överens, nämligen hur viktigt det är att få bort skamstämpeln som sätts på de människor som finns i verksamheten. Men inte bara det utan också den självklara rätten att få mötas med respekt och jämlikhet i den offentliga debatten, vilket inte var självklart i det åsiktsklimat som rådde inom delar av kvinnorörelsen i slutet av 1970-talet, där dessa kvinnor framställdes som ”svartfötter” i könskampen.

Dodillets påstående att kvinnornas perspektiv inte togs på allvar av forskare och utredare är nonsens, för att inte säga ren och skär lögn. Prostitutionsutredningens sekreterare Hanna Olsson hade t.ex. kontakt med samtliga tre kvinnor under utredningstiden, men också med andra som eventuellt förespråkade prostitutionen. Saken var bara den att dessa kvinnors positiva beskrivningar av sina erfarenheter inte kunde uppvägas av alla andra berättelser som handlade om utsatthet och utnyttjande. Beläggen för existensen av den lyckliga horan var helt enkelt inte övertygande. Och de har inte blivit bättre med åren, inte heller i Dodillets tappning. Hennes argumentation för en integrering av prostitutionen i samhället under parollen: avmoralisera sexualiteten, förefaller dessutom helt bakvänd. Behöver vi verkligen prostitutionen för att ”befria” sexualiteten? Däremot finns det idag lika många skäl som tidigare att erbjuda kvinnor och män, med tunga erfarenheter av den cyniska hantering som prostitutionen ofta innebär, hjälp och stöd att lämna verksamheten och integreras i samhället. På denna punkt återstår mycket att göra både nationellt och i ett globalt perspektiv.

Sven-Axel Månsson

 

Artikel 6

Dodillets replik

Publicerad: 23-03-2009

Susanne Dodillets replik till Sven-Axel Månssons och Jenny Westerstrands senaste inlägg

Så här är det Sven-Axel Månsson: I böcker förekommer faktafel. Själv har jag hittat två i min avhandling efter att den hade gått i tryck: På s 116 borde det ha stått ”1,05 procent” där jag har skrivit ”mindre än 1 procent” och på s 207 skrev jag att Gunnar Myrdal tilldelades Nobels fredspris trots att det var ekonomipriset han fick. Kajsa Ekis Ekman har i Dagens Nyheter pekat på ett tredje faktafel. Ordet ”några” på s 155 borde bytas ut mot ”219 stycken”. Detta fel beklagar jag särskilt. Det var naturligtvis inte min avsikt att vilseleda någon.

Även när den mest noggranna forskaren citerar texter kan det dessutom uppstå syftningsfel. Du har hittat ett sådant syftningsfel på s 115. Alla dessa fel rättar jag naturligtvis till ifall det blir en andra upplaga av boken. Men, inget av dessa fel motiverar dina anklagelser och inget av felen påverkar min tolkning av sexköpslagens tillkomsthistoria.

Tesen som både du och Ekis Ekman ifrågasätter, nämligen att professionella prostituerade exkluderades ur forskningen och prostitutionsdiskussionen under 1970- och 1980-talen bekräftas bl a av Leif G W Persson som också tillhörde sakkunniggruppen i 1977-års prostitutionsutredning. Jag citerar honom i min avhandling på s 156: ”Inom utredningen var förståelsen för de synpunkter som framfördes från de professionella prostituerade mycket ringa.” Intrycket att positiva prostitutionserfarenheter systematiskt osynliggjordes förstärks av vad som kan läsas i utredningar och rapporter från denna tid. I min avhandling ger jag flera exempel. Dessa behöver inte upprepas här då jag kan visa vad jag menar med hjälp av din replik. På samma sätt som i dina tidigare studier nämner du att du har varit i kontakt med sexsäljare som har en positiv syn på prostitution, men du tycker ”att dessa kvinnors positiva beskrivningar av sina erfarenheter inte kunde uppvägas av alla andra berättelser som handlade om utsatthet och utnyttjande.” Samtidigt som du nämner att även din kollega Hanna Olsson träffade kvinnor som ”förespråkade prostitutionen” skriver du: ”Beläggen för existensen av den lyckliga horan var helt enkelt inte övertygande.” Utsagor som dessa visar enligt min tolkning att du exkluderar professionella sexsäljare och deras synpunkter när du drar dina slutsatser. Skildringar som ifrågasätter din verklighetsuppfattning ger du ingen chans. Sexsäljaren du nämner i din replik anser du berättade en ”sägen” hela min avhandling avfärdar du som ”blåkullahistorier”.

Jag vill påpeka att jag i den vetenskapliga delen av min avhandling inte kommenterar huruvida det är rätt eller fel att utesluta positiva prostitutionserfarenheter när man beskriver fenomenet. Däremot visar jag på frågor som faller bort när vissa beskrivningar exkluderas.

Det är först när jag i avhandlingens slutkapitel föreslår en feministisk prostitutionspolitik som kan förena det goda som finns i Sverige och Tyskland som jag argumenterar för att bjuda alla att delta i debatten. Jag håller med dig om att prostitution ofta innebär en cynisk hantering och att det är viktigt att sexsäljare som vill lämna verksamheten erbjuds hjälp och stöd. Jag håller också med om att beslutet att sälja sexuella tjänster i många fall är resultatet av det strukturella förtyck som finns i vårt samhälle. Den feministiska politik jag önskar mig bekämpar denna orättvisa och ger dem som prostituerar sig på grund av orättvisan rättigheter.

Till Jenny Westerstrand vill jag säga följande: Du har rätt i att min avhandling har blivit mycket populär, men hur den används i media är knappast någonting som du kan klandra mig för. Jag håller fast vid att min forskning är nyanserad, men konstaterar samtidigt att avhandlingens behandling i media tyvärr har inneburit att nyanser försvunnit både när den hyllats och sågats.

Utifrån din egen forskning om sexköpslagen drar du slutsatser som skiljer sig från mina. Anledningen till att jag inte anklagar dig för förvanskning är att jag vet att man kan belysa ett fenomen ur olika perspektiv. Det är synd att du inte kan se det på samma sätt. Dina anklagelser förhindrar på samma sätt som Månssons en konstruktiv diskussion.

Din huvudsakliga invändning mot min historieskrivning är att jag beskriver sexköpslagen som inspirerad av forskning om mäns våld mot kvinnor. Du tycker att jag ger din före detta handledare Eva Lundgren, som forskar inom detta fält, för stor plats i min framställning.

Anledningen till varför vi kommer fram till olika slutsatser i denna fråga är, enligt vad jag förstår, att du utgår från sexköpslagens förarbeten där prostitution inte beskrivs som könsrelaterat våld, medan jag utgår från riksdagsdebatten där bl a dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg förklarade: ”En viktig del i jämställdhetsarbetet är att upplysa allmänheten om prostitution som en form av mäns våld mot kvinnor och dess skadliga konsekvenser för alla kvinnor.” Jag återger detta citat på s 412 i min avhandling.

Som du själv påpekar i din kritik är jag tydlig med att Winbergs uttalande varken hade stöd i prostitutionsutredningen från 1995 som inte bygger på feministisk våldsforskning eller i kvinnovåldsutredningen från samma år som bygger på feministisk våldsforskning utan att ta upp prostitution. Men, i propositionen Kvinnofrid från 1997/98 förenas dessa utredningar och det är där sexköpslagen slutligen formuleras. Båda utredningar analyserars därför i min avhandling.

Du menar att det är missvisande när jag tillskriver Eva Lundgren inflytande på prostitutionspolitiken eftersom hon aldrig forskat om prostitution. Jag däremot menar att en genomgång av hennes forskning har en självklar plats i en analys av ställningstaganden som Winbergs. Det är också med syftet att närmare karakterisera Winbergs tankesätt och propositionen Kvinnofrid som jag tar upp ditt och Eva Lundgrens föredrag från 2002. Jag framställer varken detta föredrag eller er skrift Slagen Dam från 2001 som förarbeten till sexköpslagen utan använder dem som analysverktyg. Föredraget är ett exempel på hur tesen att prostitution är ett uttryck för könsrelaterat våld kan motiveras, förklarar jag i avhandlingen (s 413). Jag tycker föredraget är intressant eftersom ni där tydligare än andra formulerar en tolkning av prostitution utifrån könsmaktsteorier och teorier om mäns våld mot kvinnor, – teorier som enligt min tolkning är besläktade med varandra i såväl Eva Lundgrens som Margareta Winbergs tänkande.

Britta Bjelle och Anita Gradin som du menar att jag försummat var inga centrala gestalter i riksdagsdebatten jag undersöker och nämns därför inte i min avhandling. Deras argument skiljer sig för övrigt inte från vad andra politiker har sagt och skulle därför inte tillföra min framställning ytterligare aspekter.

Du påstår att jag döljer att den i Sverige dominerande feminismen har motsvarigheter utomlands, medan jag tar upp just debatten du nämner om porr och prostitution i 80-talets USA (s 428-433). Du påstår också att jag helt förbigår internationella överenskommelser som FNs Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor medan jag i själva verket går in på just denna text och visar hur den skiljer sig från svenska dokument om samma ämne (s 389-391). Även FNs anti-traffickingprotokoll behandlar jag utförligt (s 478 ff).

Jenny, kan din hårda kritik bero på att förslaget om en feministisk prostitutionspolitik i slutet av min avhandling strider mot den politik du själv finner vara riktig? Syftet med ditt arbete är enligt din hemsida ”att utveckla ett bidrag till en feministisk könsteoretisk förståelse av prostitution, med utgångspunkt i aktuell feministisk sexualitets- och våldsforskning, där en sammanhållen våldsförståelse utgör en central teoretisk ram.” Är det eftersom den politiska hållningen som du grundar din forskning på motstrider de politiska slutsatser jag drar ur min forskning som du inte gillar vad jag skrivit?

Susanne Dodillet

 

Artikel 7

Dodillet i forskardagis?

Publicerad: 25-03-2009

Jenny Westerstrand i slutreplik till Dodillet:

Min kritik av Susanne Dodillets avhandling handlar om trixande med källor och bristande empiriskt underlag för det hon påstår sig ha visat. Dodillet famlar i sitt svar – begripligt nog – efter tolkningsföreträde och vill göra om saken till en fråga om meningsskiljaktigheter mellan henne och mig om svensk prostitutionspolitik.

– Nej, Susanne Dodillet. Det jag diskuterar är din bristande empiri och dina många lösa påståenden, och att dessa metodgrepp bildar mönster i din avhandling.

Dodillet förklarar inte någon av de allvarliga brister jag pekar på men sänker ytterligare min redan låga tro på hennes redlighet som forskare genom att beskriva att hon väljer att inte anklaga mig för förvanskning eftersom hon till skillnad från mig förstår att ”fenomen kan belysas ur olika perspektiv”. Herregud, är det på forskardagis Susanne Dodillet har gått? Hör hon inte hur grotesk hon låter? Det börjar bli parodiskt med dessa utspel från doktorand och handledare om andras bristande förmåga att hantera andras beskrivningar av världen som svar på mycket allvarlig kritik, samtidigt som hela kapitel i Dodillets avhandling har visats nedlusade av allvarliga tvivelaktigheter.

Jag ska därför ganska kort besvara Dodillets replik, och även denna gång blir det trixandet med material vi kommer att tala om. I hennes knappa svar på mina många exempel på hennes bristande vetenskaplighet lyckas hon nämligen fortsätta på den i avhandlingen inslagna vägen.

Dodillet låtsas som om min kritik av hennes metod har sin grund i att jag utgår från sexköpslagens förarbeten, medan hon tittat på riksdagsdebatten när hon skriver lagens historia.  I sitt svar gör Dodillet Margareta Winbergs syn på prostitution som våld till helt central för sitt val av fokus och forskningsfrågor. I avhandlingen är det dock Kvinnofridsutredningens ställningstaganden som fyller denna funktion. Det är som jag visade i mitt första inlägg Kvinnofridsutredningen som där får motivera varför Eva Lundgrens forskning plötsligt är central för svensk prostitutionspolitik (s 388, 393-94).

Det är därför intressant att Dodillet har uteslutit folkpartisten Britta Bjelle ur framställningen. Dodillet motiverar det i sitt svar till mig med att ”Britta Bjelle inte var [någon central gestalt] i riksdagsdebatten jag undersöker”. Inte? Bjelle var ordförande inte bara i Justitieutskottet som initierade prostitutionsfrågan på nytt på 90-talet, utan också i Kvinnovåldskommissionen. Som sådan var hon alltså avsändare bakom Kvinnofridsutredningen, det vill säga den utredning som Dodillet tillmäter en enorm betydelse för sexköpslagens tillkomst. Med tanke på detta är det förstås oförsvarligt att inte också Bjelles röst hörs i avhandlingen. (Tänk om det är Britta Bjelle som ligger bakom sexköpslagen? Läsaren får aldrig veta…) Men kanske krockar en folkpartistisk stämma med den redan valda utgångspunkten om en ”radikalfeministisk” lag?

Nå, i Dodillets svar till mig är det nu plötsligt inte Kvinnofridsutredningen utan riksdagsdebatten, inte minst ”dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg” och hennes syn på prostitution, som är central för hennes val att vända blickarna mot feministisk våldsforskning. Jag citerar från svaret:

”[D]u utgår från sexköpslagens förarbeten där prostitution inte beskrivs som könsrelaterat våld, medan jag utgår från riksdagsdebatten där bl a dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg förklarade: ’En viktig del i jämställdhetsarbetet är att upplysa allmänheten om prostitution som en form av mäns våld mot kvinnor och dess skadliga konsekvenser för alla kvinnor’.”

Jag antar att läsaren lockas att tro att formuleringen om vad ”dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg förklarade” refererar till tiden då riksdagen debatterade sexköpslagens införande. Problemet är att Margareta Winberg inte var ”dåvarande” jämställdhetsminister när sexköpslagen debatterades och antogs. Det var Ulrika Messing. Winbergs utspel och ministerpost daterar från 2001/2002, alltså år efter lagens införande.

Återigen, trix, jox och förskjutningar. Och återigen i en riktning som bekräftar populistiska föreställningar: I teveprogrammet Könskriget framställdes Eva Lundgrens forskning som synonym med Margareta Winbergs jämställdhetspolitik, och Eva Lundgrens forskning antogs därigenom kunna förstås genom en läsning av den politiska retoriken. Nu ser vi forskaren Susanne Dodillet ta över denna förståelse och orientera sina forskningsfrågor här efter. ”[E]n genomgång av [Eva Lundgrens] forskning har en självklar plats i en analys av ställningstaganden som Winbergs”. Varför i hela fridens namn då? Och varför skärskåda en viss ministers förståelse av en redan antagen lag? Och varför – om Eva Lundgrens forskning ska genomgås – stannar Dodillet vid att studera två föredrag medan alla professorns monografier utelämnas?

Det saknas varje pusselbit i denna historia, utöver Dodillets egen besatta tanke att svensk prostitutionspolitik bygger på synen på prostitution som mäns våld mot kvinnor. Det spelar ingen roll att inte lagens förarbeten talar om prostitution som våld, att inte tidigare jämställdhetsministrar Bengt Westerberg eller Ulrika Messing gjorde det, att inte regeringen gjorde det, att inte den våldsforskare som Dodillet under stort krystande kopplar till lagen anser det (nej, varken jag eller Lundgren företräder denna uppfattning). Det spelar ingen roll att inget i hennes källmaterial kring lagens tillkomst pekar mot en dylik tolkning. Susanne Dodillet vet redan hur det är, och därför sätter hon ihop sin empiri så att detta svar också kommer ut av ”forskningen”. I mitt första inlägg beskriver jag mer i detalj hur detta har går till. Ovan ser ni återigen exempel på hennes systematiska skarvande.

Och ja, Susanne Dodillet nämner FN:s deklaration mot mäns våld mot kvinnor på ett ställe, men det jag kritiserade henne för var att mörka hela den internationella kontexten kring kvinnofridsutredningens tillkomst. Hon svarar dock som om hon inte hört kritiken, trots att den får hennes fixering vid kopplingen mellan just Kvinnofridsutredningen och Eva Lundgrens forskning att pysa ihop som en punkterad sufflé och därmed stora delar av hennes forskningsanliggande rörande den svenska lagen.

Kort sagt är kapitel tre i Dodillets avhandling ett moras av populism och egendrivna teser processade genom vetenskapligt tvivelaktiga metoder: Undertryckande av källor, citat som klippts så att betydelsen förändras, påståenden om att ”som jag har visat” fast så ej har skett, försåtliga formuleringar, åsiktsstyrda forskningsfrågor och vantolkningar av andras forskning. Månssons kritik visar att allvarliga brister häftar också vid andra delar av avhandlingen. Dodillet rider på vetskapen att få personer verkligen läser avhandlingar och att den forskningsgenre hon ger sig på och förvränger står lågt i allmänhetens ögon. Dessa insikter borde ha givit henne allvarliga anledningar att fara varsamt fram som forskare! Istället väljer Dodillet att eskalera sig till ljugande i replikerna på den kritik som framförts, där 219 citat blir ”ett fåtal citat” (DN 26/2) och där ”dåvarande jämställdhetsministern” visar sig ha innehaft sitt ämbete först år efter att den diskuterade lagen antogs.

Att Dodillet sedan försöker frånsvära sig ansvaret för att hennes ”forskning” går rätt in i en medial dramaturgi med önskan om att nedgöra sexköpslagen blir ytterligare ett uttryck för ett bristande omdöme. Givetvis är Dodillet ansvarig för att just de slutsatser hon med våld klöser fram ur sitt material plockas upp och används av politiska aktörer på den mediala arenan. Störst ansvar menar jag dock att den institution som har släppt upp Dodillets arbete till prövning för högsta vetenskapliga examen har.

Susanne Dodillets tvivelaktiga förfarande med sina källor och hennes bristande empiriska grund, liksom hennes bristande insikter om allvaret i detta med de eskalerande felaktigheterna i hennes repliker, visar i alla fall för mig att hon saknar ett omdöme och en integritet som motsvarar den doktorsgrad man trots allt förlänat henne. Hennes infantila och oklara funderingar om att anklaga mig för förvanskning som påtalandet av dessa brister har föranlett, bekräftar saken. Man frågar sig varför det eldats under denna brasa och varför det bara åsetts hur dess brandförlopp så kapitalt gått snett.

Ladda gärna ner min avhandling från Uppsala universitets hemsida för att själva bilda er en uppfattning om Dodillets utspel, och för en orientering i hur det kan låta när prostitutionsfrågans komplexitet undersöks. Det är ett intressant ämne, väl värt ett hederligt samtal! I mitt arbete hittar ni också en diskussion om flera av de analytiska grepp som Dodillet använder, intressanta om man ska diskutera förståelsen av prostitution (och alltså inte som jag gjort i dessa två inlägg en avhandlings metodologi). Mycket nöje!
Vi kommer säkert i varierande delar att ha olika uppfattningar om hur prostitution bör tolkas. Men vetenskap är angeläget och svårt som den arena öppen för tankar att mötas den ska vara. Låt ingen få er att tro något annat!

Jenny Westerstrand

 

Artikel 8

Fusk eller “endast” förvanskning?

Publicerad: 26-03-2009

Om avhandlingen bör benämnas fusk eller ”endast” förvanskning, blir Göteborgs universitets huvudbry framöver.

av professor Eva Lundgren.

”Garbage in, garbage out”; med detta uttryck karaktäriserar professor Sven-Axel Månsson sitt andra inlägg om relationen mellan källhantering och tolkningar i Susanne Dodillets uppmärksammade avhandling Är sex arbete?

Dodillet klargör i sitt svar till Månssons första inlägg syftet med sin avhandling: att beskriva ”hur forskare och debattörer som deltog i debatten om prostitutionslagar såg på prostitutionen…”. Hon understryker vidare att hennes avhandling ”är skriven i ämnet idéhistoria som ägnar sig åt texttolkning” av ”källmaterial”, i hennes fall bland annat ”avhandlingar, forskningsrapporter”.

Även hennes handledare samt ordföranden i betygsnämnden, Ingemar Nilsson respektive Bo Lindberg, professorer i idéhistoria, rycker ut till försvar för hennes doktorsarbete, och lägger vikt vid samma sak: Avhandlingen är inte en samhällsvetenskaplig studie, utan det är ”en idéhistorisk studie av prostitutionens diskurs”; och ”som idéhistorisk analys bygger den på en solid empirisk grund”.

Jag är också intresserad av avhandlingen som idéhistorisk analys, här främst den idéhistoriska analysen av min forskning, som Dodillet säger sig ha gjort en ”genomgång av”.

I den pågående debatten svarar Dodillet i mycket generella ordalag; hon låtsas som om debatten handlar om olika forskningsperspektiv, därav oenigheterna.  Jag kan förstå att hon vill rikta uppmärksamheten bort från sin egen text. Men debatten handlar faktiskt om hennes text. Doktorsavhandlingen; hantverksprovet. Hantverket visas genom det konkreta arbetet. Låt mig därför vara konkret.

Även om jag överhuvudtaget inte har studerat prostitution, eller åberopat mig att ha gjort detta, är jag en av de forskare som ägnas mest uppmärksamhet av Dodillet. Det enda jag har bidragit med på prostitutionsområdet är ett föredrag som jag höll tillsammans med Jenny Westerstrand på en nordisk konferens organiserad av Brottsoffermyndigheten hösten 2002. Föredragets tema var åtskillnadens förföriska diskurs, och handlade om prostitutionen ”i sig”. Detta är det Dodillet kallar ”Lundgrens arbete om prostitution” och Lundgrens ”senare studier”.

Varför tillskrivs jag ”studier” som jag inte har utfört? Jo, Dodillet anser sig har ”visat [vilket hon inte har gjort] den feministiska våldsforskningens tes om att prostitution per definition är ett uttryck för mäns våld mot kvinnor” (avhandlingens sid 399), och vad gäller den svenska forskningen vill hon gärna spåra denna syn på prostitution som våld till mig. Men hon hittar inga källor som stödjer att så är fallet. Därför blir föredraget hennes livboj; eftersom det handlar om prostitution, så måste hon låtsas som att föredraget är en ”studie” av prostitution. Men inte heller i föredraget hittar Dodillet det hon söker. Vad gör hon då? Jo – utan någon form av källmässigt underlag – konkluderar hon sin ”idéhistoriska texttolkning”: ”Lundgren m fl (betraktar) prostitutionen som en form av våld och kvinnoförtryck i sig” (sid 418).

I en gemensam replik till Månsson och Westerstrand förtydligar Dodillet: Lundgren är intressant ”i en analys av ställningstaganden som Winbergs”(!) – trots att hon

”aldrig forskat om prostitution”. Winberg har nämligen i en riksdagsdebatt formulerat ”prostitution som en form av mäns våld mot kvinnor”. För mig är detta ett exempel på att Dodillets huvudmetod kan kallas associationsmetoden.

Varför är det så viktigt för Dodillet att tillskriva mig denna förståelse av prostitution? För det första öppnar det för att hon kan göra min forskning om våld central för prostitutionsfältet. Men det innebär även andra saker: Med ”hjälp” av min professur fick jag auktoritet att ge ”könsmaktsanalysen en akademisk förankring”, hävdar hon, och könsmaktsanalysen ”är” den teoretiska förankringen för tesen om prostitution som våld. Dodillet åtskiljer inte mellan prostitution som våld och det hon kallar ”könsmaktsperspektivet” eller ”könsmaktsteorin”, och med utgångspunkt i denna felaktiga sammanblandning kan hon förklara att det nu är ”dags att beskriva könsmaktsteorin och den feministiska våldsforskningen” (sid 394). Varken mer eller mindre.

Återigen är Dodillets gemensamma replik till Månsson och Westerstrand belysande: I nämnda föredrag har Westerstrand och jag ”tydligare än andra” formulerat ”en tolkning av prostitution utifrån könsmaktsteorier och teorier om mäns våld mot kvinnor. Detta har nu blivit motiveringen till att Dodillet analyserar ett föredrag. Ärligt talat; vilka könsmaktsteorier hittar hon? Själv kan jag inte hitta några. Och våld – ja, i föredraget finns våld i prostitutionen som en undertext i samband med en specifik våldsdiskurs, nämligen den som förutsätter att det finns prostitution ”i sig”, det vill säga en kontextlös prostitution; våldsutsatthet impliceras som en sådan kontext. Dodillet måste väl kunna skilja på våldsutsatthet i prostitution och prostitution som våld!  På samma sätt som hon förväntas kunna göra en distinktion mellan prostitution som våld och ”könsmaktsteorin/er”.  
De fria associationernas metod är tydligen inte förenlig med nykter begreppsanvändning.

Hur går hon sedan tillväga i sin idéhistoriska granskning av min forskning? Oavsett, vore det naturligt att välja något av de verk som de sakkunniga lyfte fram som särskilt centrala då jag fick professuren i sociologi i 1993 (en professur inriktad på ”förhållandet mellan makt och kön i familj och samhälle”, vilket inte bör förväxlas med Dodillets ”könsmaktsteori”), såsom monografin ”Det får da være grenser for kjønn. Voldelig empiri og feministisk teori” (finns även på engelska) samt vetenskapliga artiklar, t ex om dialektiken mellan empiri och teoretisering, vilket jag profilerat mig inom i min forskning. En annan möjlighet vore att göra ett kvalificerat urval bland de 60 verk jag lämnade in då Uppsala universitets rektor beslutade att följa professorn i statsvetenskap Bo Rothsteins uppmaning om att inleda en granskning om vetenskapligt fusk: misstanke om fabricering av material.

Men nej, Dodillet väljer att förstå Lundgrens ”könsmaktsteori och feministiska våldsforskning” genom att återigen hänvisa till – ett föredrag. Ett föredrag jag höll i Stockholm i 1988 (tryckt i Jämfo-rapport nr 14, sedan i ett ROKS-häfte i 1991 med tre smärre ändringar). Detta är det källmaterial som hon väljer för en så ambitiös fråga.

För vad läser hon in – och ut? Och vad säger källan? Här ger jag tre enkla exempel som tyvärr är symptomatiska för framställningen i stort vad gäller min forskning.

1.     Jag har utvecklat det strukturella perspektivet på våld som fått ett sådant gensvar i Sverige, skriver Dodillet (avhandlingens sid 394) med hänvisning till sidan 3f i föredragshäftet, och jag har kritiserat den norska forskaren Hanne Haavinds relationella perspektiv, skriver hon vidare (sid 395).

Om man återgår till källan, kan läsaren se att jag där, under rubriken ”Motivering för infallsvinkel” gör just det rubriken talar om: försöker motivera en förståelse av våld som en process, vilket jag växlar mellan att kalla ett processperspektiv och ett könskulturellt processperspektiv. Där finns inga begrepp som struktur eller något strukturell angreppssätt. Där finns inte heller någon kritik av Hanne Haavind; istället visar min text om henne tvärtom att vi delar synsätt (en fotnot i häftets sid 25).

2.     Med hänvisning till belägg i samma avsnitt om processorientering skriver jag enligt Dodillet att ”det inte finns några mönster som särskiljer misshandlare från andra män”, det går inte att ”förutse vilka män som kommer att slå”, och jag ”avvisar undersökningar som pekar på att barndomsupplevelser, karaktärsegenskapar, social miljö eller våldsbruk skiljer våldsamma män från andra. Varje man kan med andra ord vara en potentiell våldtäktsman” och ”enligt Lundgren är alla kvinnor potentiella offer”, ”hotet mot alla kvinnor allmängiltigt”. Detta sammanfattas av begreppet ”våldets allmängiltighet” som jag pådyvlas på flera ställen (tillsammans med Bengt Westerberg, alla citat från sidan 392 i Dodillets avhandling).

Återigen kan jag inte känna igen denna texttolkning, eller att jag någonsin ska ha formulerat att alla män är potentiella våld(täkt)smän och att alla kvinnor är offer. Är det möjligen det här Dodillet menar med ”könsmaktsteorin”? Källan, sid 4 som Dodillet hänvisar till för att för att påföra mig denna fåniga uppfattning, lyder som följer:

”Den principiella synpunkten att se ”normalitet” och ”avvikelse” i förhållande till varandra är inte lösryckt ur det empiriska materialet, varken ut vårt eller ur andra forskares: misshandel äger rum i parförhållanden som enligt nästan alla andra kriterier än våld liknar fredliga parförhållanden (fetstil i original). Det går inte att hitta mönster som särskiljer misshandlare från andra män med hänsyn till barndom, karaktärsegenskaper, alkoholbruk, social förlust (yrke, vänkrets, politiska uppdrag etc.) – liksom det inte heller är möjligt att särskilja den misshandlade kvinnan eller familjen (Lundgren 1984, Ollendorff 1985, Skjørten 1988).”

Begreppet ”våldets allmängiltighet” är för övrigt ett begrepp som jag aldrig har använt, det är ett begrepp som jag inte förstår innebörden av, och som uppfanns år 2005 av andra än mig, närmare bestämt de som granskade min forskning för fusk, av vilka en tillhör den institution där Dodillet utfört sitt avhandlingsarbete.

3.     ”I ett patriarkalt samhälle kännetecknas varje möte mellan en kvinna och en man enligt Lundgren av en ojämn maktfördelning till mannens fördel. Därmed menar hon bland annat att samhällets könsmaktsstruktur innebär att mäns våld mot kvinnor begränsar livet för alla kvinnor, då alla kvinnor vet att de är potentiella offer och måste förhålla sig till detta hot” (avhandlingens sid 395), tillskrivs jag av Dodillet.

Här – liksom på andra ställen – använder Dodillet en annan metod än den att läsa källan enligt eget godtycke. Här hänvisar hon inte ens till mitt föredrag när hon belägger vad jag anser, och inte heller till någon annan av mina skrifter. Hon hittar helt enkelt en personlig berättelse hos statsvetaren Maria Wendt Höjer ”som illustrerar vad Lundgren menar när hon skriver att mäns våld mot kvinnor innebär en begränsning för alla kvinnor” (avhandlingens sid 395-396). Detta har jag inte skrivit, och vad jag påstås mena i förhållande till Wendt Höjers berättelse är fullständigt främmande för mig.

Så fortsätter det, sida efter sida; här har jag endast exemplifierat några få sidor ur Dodillets 600 sidor långa opus. Genom att läsa in och ut det som passar henne från två föredrag anser sig Dodillet göra en idéhistorisk analys av min påstådda prostitutionsförståelse, samt av min ”könsmaktsteori och feministiska våldsforskning”. Utan stöd i empirin, dvs den källa som hon åberopar eller bortser från, förvränger och förvanskar hon så att det blir oigenkännligt, för sitt överordnade politiska ändamål:

Dodillets lägger tonvikt vid att konstruera mig som en ”strukturalist”, vilket avslöjar att den ”genomgång” av min forskning som hon åberopar sig är rena rama lögnen (t ex är min monografi ”Ekte kvinne?” från 2001 från början till slut en sammanhängande argumentation för en helt annan förståelse än en strukturalistisk, liksom ett flertal av mina andra arbeten). Eftersom ”strukturalisten” Lundgren, som enligt Dodillet anser att alla män är potentiella våldsmän och alla kvinnor är offer och prostitution är våld, har varit en drivande kraft bakom den svenska sexköpslagen, så är denna – ”garbage”. Besmittandets hermeneutik, kallar jur.dr. Jenny Westerstrand detta tillvägagångssätt.

Vetenskaplig verksamhet, vilket en doktorsavhandling är ett hantverksprov på, handlar om att bygga sitt alster, vilket sker på något olika sätt inom respektive akademiska discipliner och traditioner. Men texten ska bygga på argumentation, inte på fria associationer. Dodillet argumenterar inte, hon associerar, och låtsas som att hon ”belägger”. Jag betvivlar inte att associationerna hänger samman i Dodillets huvud – i ”analysen” av min forskning kan jag exempelvis skönja att det sammanfogande associationsklistret i stort består av en lic-uppsats, ett tv-program, och en granskning som kritiserades av Uppsala universitet eftersom den gick utanför sitt mandat. Men fria associationer kan aldrig vara vetenskap. Inte heller när idéhistoriker hanterar källmaterial. (Och det kan inte heller fri diktning vara – som när Dodillet hittar på att jag har (haft) ett nära samarbete med ROKS och den amerikanska statsvetaren Amy Elman.)

Så åter till ämnet ”idéhistoria som ägnar sig åt texttolkning” och Dodillets idéhistoriska analys. På sidan 394 i avhandlingen ställer Dodillet – på karaktäristiskt vis – följande forskningsfråga till sig själv: ”Hur ser det empiriska materialet ut som stöder könsmaktsteorin? Och vilka utsagor kan man göra om prostitution med hjälp av den feministiska våldsforskningen?”

Med denna fråga illustrerar Dodillet att hon slitit sig långt utöver sin akademiska disciplins gränser, och långt in i samhällsvetenskaperna. Detta är inte en idéhistorisk forskningsfråga! Och just det; Dodillet är inte intresserad av idéer: Kunskapen om avhandlingens idéer, framställningen av dessa samt slutsatserna illustrerar tre oerhört svaga punkter i hennes alster. Och resultatet kan inte bli annat än – ett åsiktsopus av rang.

Därtill försöker idéhistorikern Dodillet utvärdera ett helt forskningsperspektiv, anammat och utvecklat internationellt under mer än 30 år! Uttalanden fällda av Margareta Winberg och Leif G.W. Persson får status som guds sanning – i hennes eget forskningsperspektiv! Detta är befängt!

”Garbage in, garbage out” är betecknande för Dodillets behandling av hela det kompetensområde som jag känner till. Jag hoppas för den akademiska disciplinen idéhistorias skull att Dodillets kollegor, efter att ha studerat hennes opus, är kritiska till att detta falsarium betecknas ”idéhistorisk analys [byggd] på solid empirisk grund”. Om avhandlingen bör benämnas fusk eller ”endast” förvanskning, blir Göteborgs universitets huvudbry framöver.

Eva Lundgren, professor i sociologi och docent i teologi, Uppsala universitet.

 

Artikel 9

Dodillet svarar Lundgren

Publicerad: 29-03-2009

Jag är beredd att lära mig nya saker, men jag är inte beredd att ta till mig anklagelser om historieförvanskning eller till och med fusk

Jag har hela tiden strävat efter att bidra med en välbelagd undersökning till forskningen om prostitutionspolitikens historia. Självklart är jag medveten om att mitt sätt att närma mig prostitutionsdebatten är bestämt av mina erfarenheter, såsom all historieskrivning är en produkt av dess författare. Det är därför jag har varit så öppen med min egen politiska uppfattning som möjligt. Och det är därför jag har redogjort för mina utgångspunkter i avhandlingens inledning.

Det är möjligt – tänker jag när jag läser Westerstrands & Lundgrens inlägg – att den svenska prostitutionsdebatten som omgav mig när jag skrev min avhandling (2003-2008) gav mig (det kanske felaktiga) intrycket att sexköpslagen bygger på argumenten jag hörde under denna tid. Kanske en annorlunda granskning än den jag har gjort skulle visa att debatten förändrades radikalt mellan 1998, då sexköpslagen instiftades, och 2001/02, när Margareta Winberg beskrev prostitution som ett exempel för mäns våld mot kvinnor. Jag har ingenting emot att någon undersöker denna tidsperiod med hänsyn till denna fråga och eventuellt förfinar min analys. Det är på detta sätt, och inte genom aggressiva påhopp, som vetenskapligt arbete utvecklas. Anledningen till att jag i min avhandling har lagt samman citaten från åren kring sekelskiftet 2000 är att jag så tydligt som möjligt ville visa hur sexköpslagen har motiverats. Detta kan varken kallas för fusk eller förvanskning.

Lundgren värjer sig mot den betydelsefulla rollen som jag tillskriver henne i sexköpslagens tillkomsthistoria. Hennes argument är att hon inte har forskat om prostitution. Min motivering för att ändå ge hennes arbete så stort utrymme i min framställning är att hon har forskat om mäns våld mot kvinnor och denna forskningen har enligt min tolkning påverkat utredningen Kvinnofrid och propositionen Kvinnofrid där sexköp beskrivs som ett bland andra uttryck för mäns våld mot kvinnor. Tidningar återger inte alltid sina källor exakt, vilket jag själv har fått erfara i debatten om min avhandling. Ändå vill jag citera några meningar ur Bergens Tidende Morgen (1 mars 1999):

”Eva Lundgren var en av forskerne som ble rådspurt da svenskene vedtok å kriminalisere horekundene.
- Kriminalisering av horekunder var en bit av en større lov som handler om flere sider av vold mot kvinnen, sier Lundgren.
Hun synes det er positivt at det endelig har kommet en lov som beskjærer menns rettigheter, og heller verner om den som blir utsatt for et overgrep, den prostituerte, den voldtatte eller mishandlede kvinnen.” (Marianne Røiseland: ”Setter min ære i å være ulydig”, i Bergens Tidende Morgen, den 1 mars 1999.)

Detta citat bevisar ingenting, men det är ett exempel på att inte bara min granskning av riksdagsdebatten om prostitution talar för tolkningen som Eva Lundgren nu ifrågasätter. När hon i sitt inlägg frånsäger sig rollen som en av sexköpslagens inspirationskällor, hävdar att prostitution inte alls tolkades som mäns våld mot kvinnor när sexköpslagen tillkom och påstår att det enda hon har bidragit med på prostitutionsområdet är det i min avhandling citerade föredraget bevisar det inte att denna uppfattning är välbelagd.

När jag i min avhandling undersöker skillnaderna mellan prostitutionsdebatten i Tyskland och Sverige, är en av mina viktigaste slutsatser att den tyska prostitueraderörelsen har tydliga anti-auktoritära drag, medan den svenska debatten har en jämförelsevis auktoritär prägel. Argumenten och tonen med vilken mina kritiker på SocialPolitik.com har bemött mitt arbete illustrera denna tes väl.

Jag hoppas på ett mer öppensinnat debattklimat för prostitutionsdebatten i andra sammanhang.Detta är mitt sista inlägg i detta forum.

Susanne Dodillet

Artikel 10

Dodillets avhandling håller mått

Publicerad: 10-04-2009

Betygsnämnden har inte släppt igenom en undermålig avhandling och Göteborgs universitet har inte fläckat sitt rykte genom att låta den läggas fram, skriver professorerna Lindberg och Nilsson i sin avslutande replik.

Professorerna Månsson och Lundgren och forskarassistenten Westerstrand har i SocialPolitiks nätversion våldsamt angripit Susanne Dodillets idéhistoriska avhandling; de har talat om förvanskning, ja t.o.m. fusk och frågat hur Göteborgs universitet kunnat släppa igenom en så usel produkt.

Som handledare resp. seminarieledare har vi följt framväxten av Dodillets arbete. I den flerdisciplinärt sammansatta betygsnämnden anfördes beaktansvärda anmärkningar men samtidigt framhölls avhandlingens påtagliga förtjänster, framför allt att den sätter den svenska utvecklingen i perspektiv, pekar på dess mekanismer och diskuterar dess orsaker. Ingen kritik av det slag som ältats i SocialPolitik framfördes och det var aldrig ifrågasatt att avhandlingen skulle godkännas. Opponenten, som jämte handledarna deltog i överläggningen, har som nämnts i ett tidigare inlägg redovisat sin starkt positiva uppfattning av avhandlingen i en anmälan i Göteborgs-Posten.

Dodillet har tvivelsutan skrivit en kontroversiell avhandling som väcker indignation hos anhängarna av den svenska prostitutionslagstiftningen och än mer hos dem som hon utpekar som leverantörer av argument till denna. På slutet tar hon ställning för en liberalare syn på prostitutionen; det kunde hon som idéhistoriker gott ha avstått från och i stället fullt ut hållit sig till avhandlingens syfte analysera de skilda värderingar och antaganden som ligger bakom svensk resp. tysk debatt. Den jämförelsen är viktig och värdefull, och de skillnader Dodillet observerat är uppenbara och väl belagda. Hennes förklaringar till dem kan i vissa detaljer sättas ifråga men utgör ett intressant bidrag till en viktig diskussion. Kritikerna i SocialPolitik angriper huvudsakligen avsnitt som handlar om dem själva; deras anmärkningar gäller påstådda vantolkningar och godtyckliga sammanställningar av belägg. Men skilda tolkningar är nästan alltid möjliga och de belägg Dodillet hanterat tjänar huvudsakligen till att påvisa idélägen och opinioner snarare än till att fastställa orsakssamband och beroendeförhållanden; så förfar man ofta i idéhistoriska framställningar. I varje fall rubbar inte den ursinniga kritiken från Månsson et al huvudresultatet av Dodillets undersökning: den perspektivöppnande och i somligas ögon provocerande jämförelsen mellan tysk och svensk sedlighetsdiskurs. Betygsnämnden har inte släppt igenom en undermålig avhandling och Göteborgs universitet har inte fläckat sitt rykte genom att låta den läggas fram.

Ingemar Nilsson

professor i idé- och lärdomshistoria
prefekt inst. för litteratur, idéhistoria och religion.
Göteborgs universitet

Bo Lindberg
handledare, professor i idé- och lärdomshistoria
ordf. i betygsnämnden
Göteborgs universitet

Postad i

Lämna en kommentar





ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

SOCIALPOLITIK NR 1 2017

Send this to a friend