Rå populism om prostitution

Dodillet beforskar inte svensk prostitutionspolitiks diskursiva hemvist eller de inblandade aktörernas positioneringar i relation till diskurser om prostitution, kön och sexualitet. Hon driver teser om den svenska sexköpslagen, därtill illa underbyggda och populistiska, i denna så laddade fråga. 

Av Jenny Westerstrand

Susanne Dodillet har liksom jag forskat om förståelser av prostitution. Hennes avhandling Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionsdebatt från 1970 (Vertigo förlag) kom ut för någon månad sedan. Jag försvarade min avhandling, Mellan mäns händer. Kvinnors rättssubjektivitet, internationell rätt och diskurser om trafficking och prostitution (Uppsala universitet) i slutet av november 2008. Hennes fält är idéhistoriens och mitt är folkrättens, och vi har båda mött ett område fyllt av djupa kontroverser och ömsesidiga misstänkliggöranden.

Där vill jag dock tro att likheterna slutar. För Dodillet brister så i hanteringen av sin empiri att läsaren vid avhandlingens slut blir stående med frågan om detta verkligen kan kallas forskning, vilket också professor Sven-Axel Månsson påtalat i SocialPolitik (12 mars 2003).

När Dodillet därför i sitt svar till Månsson aviserar att det är samtal om prostitutionspolitik hon söker står det i bjärt kontrast till den tesdrivna text som utgör hennes avhandling. Likaså måste de två professorer som försvarar hennes metod som ett utslag av intresse för diskurser om prostitution avvisas, liksom deras påstående att hennes studie skulle stå på ”solid empirisk grund”.

Dodillet beforskar inte svensk prostitutionspolitiks diskursiva hemvist eller de inblandade aktörernas positioneringar i relation till diskurser om prostitution, kön och sexualitet. Hon driver teser om den svenska sexköpslagen, därtill illa underbyggda och populistiska, i denna så laddade fråga. Det ska framgå nedan.

Det finns flera problem på analysnivå i avhandlingen. Exempelvis kan man, som professor Eva-Maria Svensson i betygskommittén gjorde vid disputationen, ifrågasätta själva analysens förklaringsvärde. Dodillet tillskriver det familjeorienterade Tyskland en autonomitradition, medan Sverige framställs som kommunitaristiskt. Tanken fungerar om man, som den tyska familjepolitiken och Dodillet gör, jämställer individen med familjen. Problemet är att detta är en djupt kommunitaristisk tanke.
Vidare präglas texten av frånvaron av en sammanhängande teoretisk positionering från Dodillets sida, något som maskeras bakom talet om att hon ”i det längsta” försökt förhålla sig neutral till sitt material (vilket alls inte stämmer) men som resulterar i vetenskapligt ohållbara motsättningar inom texten. Till grund för den så problematiska hanteringen av den svenska prostitutionslagstiftningen ligger också en oförmåga (eller är det ovilja?) från Dodillet att göra den helt centrala distinktionen mellan prostitution betraktad ur ett könsmaktsteoretiskt perspektiv och att se den som en form av mäns våld mot kvinnor. För Dodillet är detta identiska hållningar. Sammanblandningen gör att hon inte på ett adekvat sätt kan tolka lagens relation till den debatt som omgärdade dess tillkomst. Istället börjar hon konstruera sin egen empiri, där just våld och prostitution ska spela huvudrollen tillsammans med en allsmäktig tillika ogillad ”radikalfeminist”.

En diskussion om de teoretiska frågorna får därför anstå. I denna text vill jag illustrera de allvarliga brister texten uppvisar avseende det vetenskapliga hantverket, med utgångspunkt i kapitlet om svensk prostitutionspolitik under 90-talet och framåt. Kapitlet är viktigt eftersom det så tydligt visar hur Dodillet förvandlar sin forskning till tesdriven politik att sätta i händerna på sexköpslagens kritiker (jfr Abrahamsson, Svd 1/3 2008).

Susanne Dodillet menar att prostitutionsdebatten i Sverige från 80-talet präglas av ett radikalfeministiskt anslag, och hon ger flera exempel på dylik retorik i riksdagen. Så långt inget konstigt. Vid tiden var dessa strömningar starka, nationellt och internationellt. Märkligt blir det när Dodillet ska söka efter källan till den radikalfeministiska inspirationen i den svenska 80-talsdebatten (s, 389). Hon går då inte bakåt i tiden, exempelvis till den prostitutionsforskning som bedrivits i landet, eller till den i USA rasande debatten om porr och prostitution som nådde ett klimax under första hälften av 80-talet och som fortfarande ger avtryck i feministisk debatt. Istället vänder Dodillet blicken mot framtiden. Inspirationen till 80-talets förändringar menar hon att vi finner i svensk feministisk forskning från 90-talet och framåt (s. 389 ff). Och detta märkliga kronologiska hopp ska visa sig vara ett centralt metodgrepp för Dodillet.

Närmare bestämt ser Dodillet en central kraft bakom sexköpslagens tillkomst: Professor Eva Lundgren. Detta trots att Lundgren inte forskat om prostitution och trots att Dodillets enda källa till hur Lundgren ser på prostitution är ett föredrag, hållet av mig och Lundgren och tryckt i en konferensrapport 2003 (ett föredrag Dodillet för läsaren refererar till som Lundgrens ”senare studier” s. 410). Däremot nämns över huvud taget i detta 90-talskapitel inte andra, verkligt centrala, nationella gestalter för lagens tillkomst. Inte folkpartisten Britta Bjelle, justitieutskottets ordförande vid 90-talets början, som genom sitt tag om frågan framdrev den prostitutionsutredning som på nytt väckte frågan om en kundkriminalisering (inte heller utredningen ifråga nämns). Inte Anita Gradin, svensk EU-kommissionär under den aktuella tiden med kampen mot prostitution och människohandel överst på sin politiska dagordning.

Lika illa är det med hanteringen av den internationella utblicken. Den internationella kontexten kring arbetet mot mäns våld mot kvinnor osynliggörs helt i Dodillets framställning. En idéhistorisk avhandling som sätter svenskt politiskt arbete mot mäns våld mot kvinnor under 1990-talet i fokus för ett av sina fyra kapitel, framställer därmed sagda arbete som om det bedrivits i ett nationellt vakuum, med en enskild person som inspirationskälla! Det måste betraktas som tjänstefel av handledarna att inte ha åtgärdat detta idéhistoriska felsteg.

Låt mig därför släppa in en fläkt från den värld där Sveriges nationella arbete mot mäns våld mot kvinnor tog fart: Från FN:s tredje kvinnokonferens i Nairobi 1985 till FN:s konferens om (kvinnors) mänskliga rättigheter i Wien 1993 och framåt löper ett starkt internationellt engagemang mot mäns våld mot kvinnor. Sverige hade vid 1990-talets början, likt andra nationer i FN, i och med arbetet med FN:s deklaration mot mäns våld mot kvinnor åtagit sig att se över sin lagstiftning om våld mot kvinnor. Härav följde bland annat initiativet till den svenska Kvinnovåldskommissionen. Detta förbigår Dodillet helt. (Dodillet gör dock ett stort nummer av att Kvinnovåldskommisionens arbete skulle ha varit den ”avgörande pusselbiten” med de ”entydiga argumenten” för tillkomsten av sexköpslagen (s. 388, 392).

Om prostitution säger dock denna utredning inte ett ord. I en resolution från FN:s ekonomiska och sociala råd, ECOSOC, erinras om att ”insikten att våld mot kvinnor i familjen och samhället är utbrett och skär genom inkomstgränser, klass och kultur måste bemötas med brådskande och effektiva åtgärder för att hindra dess utbredning” (Res 1990/15 av den 24 maj 1990). Detta upprepas bland annat i FN:s deklaration mot våld mot kvinnor från 1993. Vid sitt tionde möte 1991 beslutar CEDAW, Committé on Ending All Discrimination on Violence Against Women, att ägna sin elfte session åt “a discussion and study on article 6 [om utnyttjande i prostitution och handel med kvinnor] and other articles of the Convention relating to violence towards women and the sexual harassment and exploitation of women.” (General Rec No 19, 11th session 1992 para 3). Resultatet blev General Recommendation no 19 som inkluderar våld i definitionen av diskriminering enligt Kvinnokonventionen (se ovan). 1991 har ett mandat för en speciell rapportör om våld mot kvinnor börjat utarbetas. Rapportören startar sitt arbete1994, och hon utgår från en analys av våldet grundat i en könsmaktsförståelse. Även på den europeiska arenan arbetas aktivt med dessa frågor: I EU, inom Europeiska rådet, liksom i Nordiska ministerrådet.

Denna så viktiga fond för den svenska regeringens arbete på området är uppmärksammad såväl i direktiven till Kvinnovåldskommissionen som i kommissionens rapport SOU 1995:60 Kvinnofrid. Material som är centrala referenser för Dodillet. Ändå är detta sammanhang helt satt i mörker i idéhistoriker Dodillets framställning. Istället tecknas en konspiratorisk och till Sverige begränsad bild där en person, Eva Lundgren, sägs vara den som lanserat och intrumfat ett könsmaktsperspektiv i svensk politik! Att våld mot kvinnor begås inom alla samhällsklasser (jfr ECOSOC och FNs deklaration) är en ”tes” uppfunnen av Lundgren, anammad av Bengt Westerberg i direktiven till Kvinnovåldskommisionen (s. 396). Att mäns våld mot kvinnor kräver en särskild förståelse och kunskap är ”Lundgrens tes” som fick ”positivt gensvar” i riksdagen (s. 397). Att Kvinnovåldkommissionen tillsätts sker efter inflytande från Lundgrens ”nya” könsmaktsforskning (s. 392). Genom dylika framställningar menar sig Dodillet etablera Lundgren bakom sexköpslagen. Tankekedjan lyder: Sexköpslag  = könsmaktsförståelse = Kvinnofridsutredning = Eva Lundgren. Det är löjeväckande och ahistoriskt i alla led.

Samtidigt som denna enorma makt tillskrivs en enskild forskare ingår i samma logik ett ostraticerande av sagda forskares teorier, det vill säga att forskningen ifråga främmandegörs, skärs av från sin kontext och framställs som en ensam persons (extrema) tankar (Eldén 2007). Det är därför signifikant att medan det internationellt förankrade svenska politiska engagemanget mot våld mot kvinnor mörkas och istället knyts till en person, blir tyska prostitutionsvänliga idéer emanerande från en aktivists penna omsorgsfullt kontextualiserade av Dodillet: ”[F]ör att visa att Biermann hade stöd av en internationell rörelse är det värt att gå in på hennes internationella förebilder mer ingående. Pieke Biermans teser var vedertagna även utanför Tysklands gränser. Det är i syfte att underlätta förståelsen för Biermanns teser som min framställning av den tyska prostitutionsdebatten tar omvägen via Frankrike och USA.” (s 241). Dodillet, som gör ett viktigt nummer av att Lundgren via sin professur vunnit sådant inflytande över förståelser av våld i Sverige, har heller inte brytt sig om att läsa något av denna professors könsteoretiska arbeten, utan nöjer sig med att referera två texter, varav ett tryckt föredrag (inklusive en omarbetning) om våld i nära relationer, från tiden för sexköpslagens tillkomst! Intresse för idéer, diskurser och tankars kontexter, någon?

Som prostitutionsforskare är man van vid eufemismer, vulgariseringar och regelrätta omskrivningar i det material man studerar. Få fält torde vara så laddade med kontroverser som detta. I min avhandling diskuterar jag också hur en vulgarisering pågår av prostitutionsdebatten, där kritiska perspektiv som utmanar prostitution på andra teoretiska plan än som en fråga om kvinnors självbestämmande systematiskt osynliggörs. Frågan är dock om inte Susanne Dodillets text tar priset i förvrängning bland dem jag läst. Det är svårt att någorlunda läsarvänligt återge hennes argumentation eftersom den bygger på en tät kombination av många vetenskapligt icke acceptabla tekniker. Jag har redan nämnt undertryckandet av relevanta källor –  en rik internationell kontext – och förtigande av centrala aktörer kombinerat med ett bisarrt och icke empirigrundat fokus på och ett makttillskrivande av en enskild forskare (som aldrig forskat om prostitution), liksom kronologiska hopp.
Ytterligare ett grepp är att Dodillet struntar i att citatbelägga de ståndpunkter hon tillskriver Lundgren varför bara den med mycket god kännedom om Lundgrens arbeten, och med en stor portion tålamod för att tränga igenom de groteska vulgariseringar Dodillet gör av sagda forskning, märker att den forskning Dodillet menar är grunden för svensk prostitutionspolitik under 1980- och 1990-talet har tillkommit under 2000-talet (s 395-396, där Slagen dams resultat måste avses, jfr s 410). Här får också citat från andra forskare ”visa vad Lundgren menar när hon skriver att …” utan att något citat från Lundgren följer (s. 395), liksom att Kvinnofridsutredningens formulering att den ser våld som något ”som alla kvinnor ständigt måste ta hänsyn till i planeringen av sin vardag” sägs vara ett bevis för att ”kommissionen tog intryck av uppfattningen att könsmaktstrukturen och könsrelaterat våld ’är något som alla kvinnor ständigt måste ta hänsyn till i planeringen av sin vardag.’”
Just det: Kommissionens egen formulering av en förståelse används som ett citat för att visa att den ”tagit intryck” av en förståelse, som är Lundgrens (s. 396).

Texten präglas på detta mycket obehagliga vis av besmittandets hermeneutik där läsarens egen vilja att gå in i textens associationer räddar framställningens bärande tanke: Att Eva Lundgrens forskning är förmögen att över tid och rum gripa makten över alla utredningar, direktiv och politiska initiativ som rör frågor på hennes forskningsfält.
Men Dodillet hjälper också aktivt sin läsare på traven: Texten innehåller många klippningar av citat som förändrar citatens betydelser (fotnot 242, 253, 254, 311), felläsningar av citat som legitimerar felaktiga slutsatser (fotnot 236, 337, 340), och tomma påståenden om att ”som jag ovan har visat” trots att så inte är fallet (s 399, 412).
Lägg till detta en bristande stringens i begreppsanvändningen (ett könsmaktsperspektiv på prostitution verkar betyda att prostitution per definition ses som våld mot kvinnor), och Dodillets metodologi torde vara inringad i dess grova drag.

Låt mig ändå, för att visa läsaren hur det går till, ge ett konkret exempel på framställningstekniken: Dodillet gör ju en central poäng av att den feministiska våldsforskningen ”driver tesen” om att prostitution är lika med mäns våld mot kvinnor (s 399, 412). Dodillet beskriver också ROKS förståelse av prostitution på ett sådant sätt (s. 391). Dodillet citerar därefter Bengt Westerberg i jakt på regeringens förståelse av prostitution (s. 392). I direktiven till Kvinnovåldskommissionen beskriver Westerberg prostitution som nära besläktat med våld då båda fenomenen ger uttryck för en extrem maktobalans mellan könen (SOU 1995:60 Del B s 7, Dodillet 2008 s 392). Denna förståelse menar Dodillet visar att ”regeringen ställde sig bakom ROKS syn på prostitution som en form av sexualiserat våld” (ibid). Det hela upprepas på sidan 412 där Dodillet hävdar sig ha visat att ”Prostitution ingick i folkpartisten Bengt Westerbergs definition av våld”.
Vidare i texten har denna inställning, redan alltså felaktigt framställd, ytterligare förvrängts. Efterhand heter det att ”[u]ppgifterna i direktivet … bygger som jag har visat på den feministiska våldsforskningen och dess tes att prostitution per definition är en form av mäns våld mot kvinnor.” (s 399, min kursivering). Inget av detta har dock visats: Inte att regeringen delade ROKS förståelse av prostitution som en form av våld. Inte att den feministiska våldsforskningen betraktade prostitution som en form av våld. Inte ens ROKS förståelse av prostitution är källbelagd av Dodillet (s 391), men där är jag benägen att tro att det i alla fall går att uppbringa den hänvisning texten behöver för att vara vetenskaplig.
Men vad är egentligen kvar av Dodillets ”case” efter att dessa två nyckelpunkter i hennes teorier om svensk sexköpslags framväxt har kollapsat? Inget! (Märk också hur Dodillet, utan annan hänvisning än att ROKS har givit ut ett föredrag hållet av Lundgren, påstår att Lundgren ”byggde … upp ett nära samarbete med kvinnojourernas riksorganisation” (s 391). Detta stämmer inte, men har blivit en del av en modern mytbildning kring Lundgrens professur (Eldén 2007), som alltså även idéhistoriker Susanne Dodillet tar i bruk i sitt akademiska arbete.)

Uppgiften om regeringens syn på prostitution som våld motsägs för övrigt inte bara av det av Dodillet själv valda exemplet. Går man till direktiven till utredningen Könshandeln, vilka Dodillet citerar i ett annat sammanhang (s. 363), framgår klart att tal inte är om att regeringen ser på prostitution på ett dylikt sätt. Men också Kvinnofridsutredningen, som alltså inte ens andas om prostitution, påstås av Dodillet ha denna förståelse av problemet (s 399).
Och så här håller det på. Utan fakta men med associationskraften som hävstång skisseras en felaktig bild av regeringens inställning till prostitutionen och bild av en ensam forskares påverkan på riksdag och debatt i frågan, medan centrala referenser och sammanhang undertrycks och förvrängs.

Så varför gör Susanne Dodillet såhär? Dodillet menar i avhandlingens inledning att ”[l]agarnas förankring i väl genomförda undersökningar är … ett viktigt mått för lagstiftningens kvalitet.” (s. 18) Här får läsaren nyckeln till Dodillets framkrystade framställning av Lundgren som spindeln i det ”radikalfeministiska” sexköpsnätet, liksom till den förvrängning hon utsätter tidigare epokers prostitutionsforskning för (Månsson 12/3 2009, Ekis Ekman, DN 26/2 2009): De fyller funktionen att underminera sexköpslagen. Med tendentiös och förvanskad framställning av 70- och 80-talens arbeten kan delar av sexköpslagens empiriska grunder avfärdas. Och med Lundgren fjättrad vid sagda lag kan hela det stigma som efter ”Könskriget” häftar vid hennes forskning överföras på sexköpslagen, och dess (påstådda) teoretiska bas därmed ogiltigförklaras. Mycket riktigt följer nu i Dodillets avhandling en lång genomgång av den märkliga och i akademiska kretsar ifrågasatta ”trovärdighetsgranskning” som två forskare företog sig att göra av Lundgrens forskning 2005 (Hermansson&Hallberg 2005). Dodillet diskuterar och värderar nu på många sidor våldets normaliseringsprocess – forskning som handlar om en parkontext och alltså inte om för prostitutionsarenan relevanta omständigheter – och Slagen dam – forskning tillkommen 2001, många år efter sexköpslagens tillkomst. Och betyget är det samma som granskarna i linje med en till raseri uppeldad allmänhet i media och på nätet har fällt: Lundgren saknar stöd i sina undersökningar för sina slutsatser. Ergo står sexköpslagen på tunn grund.

Ändå pekar Dodillet själv, i ett sällsynt infall av ärlighet, på att hon inte har hittat någon text som knyter den förståelse lagen vilar på till en förståelse av prostitution som en form av våld mot kvinnor (s. 413). ”Faktum är att jag inte har hittat någon text i sexköpslagens förarbeten som beskriver könsmaktsteorins implikationer för synen på prostitution.” (s 413). Det vill säga, inte direktiven, inte Bengt Westerberg, inte den dåvarande regeringen, och inte heller lagstiftningen i fråga, ja ingen utöver den handfull riksdagsledamöter citerade från 80-talet och några från 90-talet, tycks vid den tid Dodillet undersöker mena att prostitution måste tolkas som en form av mäns våld mot kvinnor, vilket är den innebörd Dodillet givit ”könsmaktsteorin” i dess relation till prostitution. Under disputationen refererade hon också till detta ”dilemma” när hon försvarade sig mot min kritik rörande bristen på empiri till stöd för hennes utgångspunkter/slutsatser och rundgången dem emellan: – Problemet är att det inte finns politiska dokument som försvarar sexköpslagens utformning [underförstått som uttryckande att prostitution är lika med våld mot kvinnor]. Jag har därför behövt söka i texter producerade efter lagens tillkomst, och bland forskare som varit viktiga för den radikalfeministiska utvecklingen, för att hitta dessa kopplingar, var Dodillets konklusion.

Här borde förstås Dodillet ha bytt spår, eller ”tes” för att använda hennes egen terminologi, och anlagt en öppnare förståelse av hur den svenska prostitutionspolitiken kan tolkas. Men istället för att ifrågasätta sin förförståelse, att sexköpslagen med nödvändighet implicerar en syn på prostitution som en form av våld (därmed inte sagt att inte exempelvis Margareta Winberg senare betraktade lagen på detta vis) letar hon än en gång framåt i tiden för att förklara hur denna syn kommit att bli riksdagens: ”Det är därför en artikel som författades av Eva Lundgren och hennes doktorand [sic] Jenny Westerstrand ett par år efter att lagen hade kommit till stånd, får illustrera hur tesen att prostitution är ett uttryck för könsrelaterat våld kan motiveras.” (ibid, min kursivering).

Framställningen ger sig nu i kast med ett föredrag hållet av mig och Lundgren 2002, tyckt i en konferensrapport året därpå – alltså ingen ”artikel”, och definitivt inte en av Lundgrens ”studier” som Dodillet också påstår att det rör sig om (s 410) – som ska illustrera uppfattningen att prostitution är en form av våld. Problemet är bara att inte heller vi, inte heller nu, anser detta. (Att så inte är fallet har också uppfattats av andra läsare, Gunnarsson & Svensson 2008 s. 214). Dodillets återgivande av detta föredrag – ehuru just ett föredrag med dess något deklamatoriska karaktär – skiljer sig heller inte från hennes övriga hantering av empirin, med svårt yxiga tolkningar, klippta citat och rena pådyvlanden av problemställningar och analyser, och jag ska gärna återkomma till bristerna i den framställningen. De framstår dock som enklare för läsaren att följa själv (s 413-418), varför jag inte lägger utrymme på dem här.
Dock ska sägas att Dodillet haft tillgång till källor där jag explicit
problematiserar just synen på prostitution som en form av våld (se Westerstrand 2002) Detta redogör hon dock inte för för läsaren. Ändå använder hon sagda material, men då för att citera amerikanska radikalfeminister som passar in på hennes ”tes” om den svenska sexköpslagen. Och ändå lyfter hon fram mig tidigt i avhandlingen som en central forskare i den svenska prostitutionsdebatten (s 40), trots att jag vid tidpunkten bara är noterad med två arbeten i källorna: Ett exemansarbete (2000) och ett tryckt föredrag ur en konferensrapport (2003). Det är svårt att hålla med om den vetenskapliga värderingen av mig som viktig på dessa grunder, och det framgår snart för läsaren att jag fungerar som ett ”radikalfeministiskt exempel” som ska illustrera de teser som Dodillet driver, dock utan att hon intresserar sig för de idéer jag utvecklar om prostitution eller de diskurser om kön och sexualitet som jag använder i min förståelse. (Westerstrand 2000, 2002, se också 2008 för hur denna förståelse formuleras i min avhandling).

Dodillet uppfinner sålunda gång efter gång det hon själv skulle visa. Jag pekar som nämnts i min avhandling på hur vulgariseringar och ett systematiskt undertryckande av kritiska och nyanserade feministiska perspektiv som problematiserar prostitution präglar prostitutionsdebatten. Detta förhållande kan i centrala delar tillskrivas en ovilja från den position som vill normalisera prostitution, och som Dodillet intar, att släppa fram andra argument mot prostitution än de filtrerat ”radikalfeministiska”, där all prostitution ses som synonym med våldshandlingar mot de enskilda kvinnorna. Med andra ord, det finns tydliga tendenser att låsa och förkrympa debatten från det håll som vill försvara och normalisera prostitution. Att den svenska lagens förarbeten är ganska fåordiga, och att dess teoretiska grund rymmer fler förståelser av prostitution än en (kraftigt fördummad) radikalfeministisk dito utgör mycket riktigt en sådan positionering som normaliseringsförespråkarna av prostitution nogsamt undviker att debattera eftersom den utmanar bilden av den ”offertänkande” feminism man haft sådana framgångar med att både skapa och nedgöra. Mycket riktigt går Susanne Dodillet oerhört långt i sina ansträngningar att utmåla den svenska sexköpslagen och dess idépolitiska hemvist i dylika förkrympta och teoretiskt undermåliga ordalag, lätta för henne att hantera och kontrastera sin egen förmodat ”nyanserade” förståelse mot och passande som hand i handske på en efter ”forskning” hungrande opinion.

Och reaktionen har inte låtit vänta på sig. Maria Abrahamsson, känd belackare av teorier om kön och makt, utropar indignerat men ändå i triumf från ledarplats i Svenska Dagbladet att politiker borde dra öronen åt sig när de inser att denna lag är en konstruktion grundad på Eva Lundgrens forskning (1 mars 2009). Expressens Nina Lekander kallar det ”oupphörligt kul” när ”radikalfeminismen dunkas i huvudet” (4 mars 2009).
Det är en sorglig utveckling. Som forskare måste vi klara att föra både en egen och en motstående uppfattnings talan i text med bibehållen integritet. Vi får inte sälja ut vårt val av forskningsfokus för en lockande möjlighet att rida på populistiska strömningar. Här fallerar Susanne Dodillets avhandling kapitalt.
Prostitution ska debatteras och fenomenet förtjänar komplexa och för förändringar öppna analyser. Här finns filosofiskt och vetenskapsteoretiskt stora utmaningar och forskning om kön, makt, våld och sexualitet har tvivels utan varit – och är – centrala för hur samtalet om prostitution har utvecklats, nationellt och internationellt. Det kommer dock sannolikt att ta lång tid att få till ett sådant, seriöst, samtal om prostitutionspolitikens diskurser och idégrunder efter att Susanne Dodillets systematiska förvanskningar och förvrängningar av svensk prostitutionspolitiks framväxt har upphöjts till vetenskap. Detta eftersom hon utan stöd i sin empiri har lånat sitt forskaralibi till en position i en debatt präglad av mycket djupa motsättningar. Därtill med argument som fördjupar de stereotyper och vulgariseringar som redan präglar och styr vad som kan artikuleras och göras begripligt på fältet. Det beklagar jag djupt.

Jenny Westerstrand
Jur. dr. med avhandlingen Mellan mäns händer. Kvinnors rättssubjektivitet, internationell rätt och diskurser om prostitution och trafficking.
Uppsala universitet

Källor:

SOU 1995:15 Könshandeln
SOU 1995:60 Kvinnofrid, del A och B
ECOSOC Res 1990/15 av den 24 maj 1990
CEDAW, General Rec No 19, 11th session 1992
FNs deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor, 1993.
 

 

Tidningsartiklar, hemsidor och uppsatser:

Dodillet, Susanne: Vad handlar Är sex arbete om? www.socialpolitik.com 2009-03-16.
Ekis Ekman, Kajsa: ”Dodillets enda vapen verkar vara historieförfalskning” DN 2009-02-26: 
Månsson, Sven-Axel: Får man göra såhär? www.socialpolitik.com 2009-03-12
Nilsson, Ingemar & Lindberg, Bo: Professorer försvarar Dodillet. www.socialpolitik.com 2009-03-16.
Westerstrand, Jenny: En främmande fågel? Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster ur et feministiskt rättsteoretiskt perspektiv, Juridiska institutionen Uppsala universitet 2000. 

 

Tryckt material:

Dodillet, Susanne: Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet. Göteborgs universitet/Vertigo förlag, Stockholm/Sala 2009
Eldén, Åsa: Är du rimlig lilla feminist? I Guts and Glory! Festskrift till Eva Lundgren, (red) Eldén & Westerstrand, Uppsala universitet 2007.
Lundgren, Eva & Westerstrand, Jenny; Prostitution ”i sig”. Åtskiljandets förföriska diskurs. I Våldets offer, vårt ansvar. Konferensrapport, Brottsoffermyndigheten, Umeå 2003.
Gunnarsson, Åsa & Svensson, Eva-Maria: Genusrättsvetenskap. Studentlitteratur, Lund 2008.
Westerstrand, Jenny: Prostitution and the Cunning Patriarchy. Towards a New understanding, i Seminar on the Effects of Legalisation of Prostitution Activities, Näringsdepartementet 2002.
Westerstrand, Jenny: Mellan mäns händer. Kvinnors rättssubjektivitet, internationell rätt och diskurser om prostitution och trafficking. Uppsala universitet 2008.

 

Postad i ,

24 Kommentarer

  1. Pugh den 27 Jun 2009 kl 14:51

    Ojdå, vilka krav på hur man uttrycker sig, THE Banana. Vaddå aggressivt från Göte T? Kan vi inte tala sakfrågor här – exempelvis Dodillets tungt tesdriva och tendensiösa text? Märkligt nog blir det bara karaktäristik från dem som är kritiska mot Westerstrand – och märkligt nog är de få som försvarar Dodillet. Det verkar faktiskt inte gå, och det verkar väldigt många inse även om de fortsatt inte förmår att ta in den förvisso irriterat framförda men ändå i sak väldigt detaljerade kritik Westerstrand framför. Alla vet väl därtill att akademin har brakat samman under de senaste åren genom den ”demokratiseringsprocess” man påtvingat den högre utbildningen där alla ska få vara med – alltså även politikerämnen som Dodillet. Likaså vet väl alla att resurser att granska den som hårdnackat inte vill ta kritik och har sina handledares välsignelse att inte lyssna på omgivningen knappast existerar, och att lärosäten vill få igenom studenter på alla nivåer. Därtill, vilken opponent hade institutionen valt? Vad kan han om svensk prostitutionspolitik, ja prostitutionspolitik i gemen? Nått litet, mycket litet. Och det passade förstås, ja var nödvändigt för hennes del.



  2. THE Banana den 21 Maj 2009 kl 09:50

    En kommentar till Götes kommentar om avhandlingar och betygskommittéer:

    din bedömning är en sanning med gigantisk modifikation som lockar ut statistikens Mark Twain i en. I forskning och en doktorands utbildning är det inte bara handledarens/teamets, institutionens och universitetens ära och rykte som står på spel utan även en hel del resurser, pengar och tid. Utbildningen är ordentligt lång med tanke på dess smala spår och den kilformiga fördjupningen. Projektet utsätts för ständiga inre utvärderingar och som bekant även en halvtidsprövning. Med tanke på hur mycket det är som investeras från olika håll, enheter och inte minst forskare så är den inre granskningen avgörande för hur ramen tillåts slutas ihop. Det är snarare rutin än undantag att över den långa perioden som projektet sträcker ut sig så rättas de stora felen till. Ovetenskapliga inlägg, rambrytande parenteser och missledande avvikningar fångas upp i tidigare skeden än att de tillåts leva med fram till disputationen. Din poäng ifrågasätter flera inblandade forskares heder på ett orättfärdigt aggressivt sätt, något som påminner som Jenny W:s attityd. Få projekt utförs med en enda person bläddrandes i böcker på kontorets mörka hörna. Andra involverade, och detta blir särskilt aktuellt när det kommer till naturvetenskapen, är ofta beroende av de gemensamma resultaten. Att tillföra den vinklade förenklingen som Du gör är inget annat än ett hån mot involverade betygskommittéers och opponenters kompetens och engagemang. Ett likvärdigt sätt att vända på det är att ifall detta är så pass generellt så kan man inget annat än utgå ifrån att Göte och liksinnade antingen är själva en del av detta oseriösa passerande eller så är det ett sätt att misskreditera andra ( detta ifall GU) universitet.

    Efterspelet av denna ”debatt”, som även fyllt upp opinionssidor och bloggar, påvisar hur det blir när politiska ideologier och färgade värderingar flyttat in i akademins finrum och dominerat forskarsinnet, istället för det enda rätta – det omvända. Det, om något, är motiv som med rätta bör misskreditera en forskares trovärdighet och hederlighet. Westerstand må lägga band på sig tygla de härskartekniska tendenserna men den som har besökt hennes eget forum för självbeundran på bloggen ser tydligt att dom hästarna löper amok kors och tvärs genom texterna, vare sig hon talar om meningsmotståndare, kurder eller kaffefilter.



  3. Viktoria den 31 Mar 2009 kl 11:37

    Eva -Ja men asså problemet är ju att ni tar det personligt snarare än att det faktikst är en del av erat yrke, även proffesorer kan väll göra fel. Jag hoppas och tror att Rothstein inte är ute efter dig som person.Varför skulle han inte kunna vara en neutral bedömmar om man tala om Dodillets avhandling om han inte är det vore det hela mycket sjukt och märkligt av honom.



  4. Eva den 27 Mar 2009 kl 06:18

    Den dagen jag har Rothstein som försvarare erkänner jag gladeligen att jag cyklat vilse.



  5. Hillary den 25 Mar 2009 kl 19:08

    Viktoria – Kanske du läste mitt senaste inlägg lite för snabbt. Ett annat sätt att uttrycka mig på är att kvalitetsmärkt forskning kan tas för att vara sann såvida det inte finns övervägande skäl att anta motsatsen.



  6. S den 25 Mar 2009 kl 15:47

    Victoria: Att du benämner Rothstein som neutral bedömare av Westerstrands kritik, och hur Westerstrands arbete och könsmaktsteorier refererats i Dodillets skrift, är ju lite underligt med tanke på hur extremt ickeneutralt Rothstein positionerat sig och politiskt agiterat emot, och varit delaktig i en hetsjakt, mot könsmaktsteoretisk forskning som Lundgrens (lundgren friades men det fick inga konsekvenser för Rothstein), Lundgren som samarbetat med Westersrand i den omnämnda undersökningen Slagen Dam. Rothstein har definitivt inte något som helst förtroende som en _Neutral_ bedömmare.

    Däremot får han gärna skriva en till debatt-artikel på DN, och så får vi se om han lyckas få något som helst uppbyggnad av sin kritik denna gång istället, eller om den underkänns i en utredning igen.



  7. Viktoria den 25 Mar 2009 kl 12:58

    Göte T Vetenskap och politik går ofta hand i hand och det har varit så i århundraden debatten kring Darwin och Galilei bara för att nämna det mest uppenbara sanningssökarna (kyrkan i dessa fall.) Gjorde ju sitt bästa för att misskreditera den forskningen. Likväl är det tiden som visar vad som är hållbart i längden. Den majoritet av forskning som bedrivs och som inte blir ifrågasatt är kanske den man borde granska kvaliten på.

    Hillary med din logik borde jag behöva läsa alla refferenser och utföra alla experiment inför alla forskningresultat som på något sätt påverkar mitt liv för att kunna lita på den. Det är en hedervärd uppgift men tyvärr omöjlig. Jag väljer då till att börja med lita på de universitet som är satta att övervaka att det gått rätt till. I det här specifika fallet har jag läst en del av refferenserna bla. de berömda 219 citaten. Jag har dock svårt att bedöma om det är mycket eller litet eftersom jag inte hittar representativ statestik om populationen och urval bla. hur många prostiturade det fanns att intevjua hur månnga som var för/emot prostitution etc. Kanske är 219 citat många kanske är 3000 många jag har helt omöjligt att kolla detta. Angående användadet av citat, här tycker jag Dodillet spetsat till det (ivissa fall) för att illustrera sin poäng. Samtidigt är det så att man som forskare hela tiden gör urval så som Månson (enligt sitt eget inlägg) t.ex valt att inte ta med de prostitutions positiva prostituerade i sina undersökningar. Det är inget fel med det så länge man klart anger hur (på vilka kriterier) man har gjort sitt urval. Jag tycker inte själv att Dodillets avhandling är särskiljt välskriven eller ens intressant men det hindrar den inte från att vara vetenskapligt korrekt.
    Min poäng är nog att man skall undvika situationen att ropa varg innan man vet att det är en varg som kommer och att undvika anklagelser om forskningsfusk. Sen är det väll så kan man tänka att Månsson och Westerstrand och Dodillet alla kämpar om samma anslag och att det är viktigt för alla tre att vinna populasens röst i politikernas ögon.



  8. snoken den 25 Mar 2009 kl 10:30

    Hillary: Ja, men Månsson och Westerstrand har ju pekat på fiffel och vad som verkar vara ohederlighet i Dodillets arbete. Vad mer kan man kräva angående deras ”bevisbörda”? Nu är det ju Viktorias sak att antingen tro dem eller, om hon tvivlar, själv kolla alla de referenser de ger. Det borde f.ö. Göteborgs universitet också göra. Dodillets avhandling är i mina ögon så ovetenskaplig en text kan bli, där helt olika måttsockar är använda på tysk respektive svensk politik: Den ena är bra och rätt, den andra är dum och dålig, de framgår så otroligt klart a texten att hon bestämt sig redan från start. Dessutom, förutom denna vinklade förståelse, verkar hon alltså också ha begagnat källfusk för att föra sitt resonemang. Pinsamt för institutionen, vad den nu heter, och Göteborgs universitet! Men det är ju för komiskt att Bo Rothstein dragit ut till hennes försvar. Hahaha, ”det är just sådana doktorander vi behöver”, quote Bo.



  9. Göte T den 25 Mar 2009 kl 09:20

    Jag ”vet” inte hur det förhåller sig med någon av de aktörer du nämner. Jag kan bara konstatera att det i t ex fallet Lundgren är legitimt att dra igång en granskningsprocess (påhejat i media) medan det inte verkar finnas samma resonans bland sanningssökarna (journalisterna) i fallet Dodillet.

    Vad jag vände mig emot var en vad man kan kalla naiv uppfattning om vetenskapen som per se sanningssökande eller garant för att vad som sägs i vetenskapens namn faktiskt inte kan vara uttryck för förklädda politiska agendor. Som du säger, om Lundgren kan beskyllas för det, varför inte Dodillet? Och i så fall, vart för det oss?



  10. Hillary den 25 Mar 2009 kl 06:25

    Snoken – en kommentar ang bevisbörda. Doktoranden har bevisbördan inför disputationen, då denne ska visa att avhandlingen håller måttet. Om avhandlingen godkännes hamnar emellertid bevisbördan hos motparten.



  11. snoken den 25 Mar 2009 kl 05:23

    Varför kollar du inte saken själv Viktoria. Referenser finns ju och du är ju läskunnig. Om Susanne Dodillet påstår att hon har ”visat” en sak, men utan att ha visat det, och om hon förändrar citats innebörd genom att klippa av dom på hälften och skjuta in egna värderande ord, är inte det ganska, för att inte säga väldigt, allvarligt?



  12. Viktoria den 24 Mar 2009 kl 12:48

    Till S ha, ha, kanske är det så jag menar, eller kanske inte. Du har rätt i att det är lite tvetydig syftning på vilken av texterna felaktigheterna befinner sig. (Jag menade i förstahand i Månsson och Westerstrands texter.) Konspiratorisk är annars en rätt bra beskrivning av undertonen i denna debatt.



  13. Viktoria den 24 Mar 2009 kl 12:25

    Göte T jag håller med dig i princip om dina åsikter i din senaste kommentart. Men, hur vet du att så är fallet för Dodillets avhandling och inte för t.ex Westerstrands? eller andra delar av akdemikerna i denna fraktionerade debatt? Att misskredidera någon forskninigs förfarnde och etik är ju ett av de vanligaste sätten inom akdemin för att dölja ”politiskt” obehaglig forskning. Istället för att ta debatten om sakfrågan väljer man att attakera metoden och personen. (Det finns ju närliggande exempel av detta, Eva Lundgren, där man gått in för att sabla ner trovärdigheten hos forskningsmetodiken.)
    För att ha ett fungerande debatt klimat måste man väll ha förutsatsen att allt gått korekt till om forskningen har framtagits inom systemets ramar – annars fastnar man i en rundgångsdiskussion. Är det då verkligen relevant att tro att Westerstrand och Månsson, de som båda upplever sin forskning som hårt kriteserad är de mest trovärdiga ? Är det inte rimmligare att tro att på de mer neutrala involverades, så som opponenten och betygsnämden eller för den delen Bo Rothsteins, bedömning av forsknings kvaliteten.



  14. Göte T den 24 Mar 2009 kl 07:33

    Den som är det minsta bevandrad inom den akademiska världen vet att det är mycket få avhandlingar som inte godkänns. Därmed inte sagt att den genomsnittliga kvaliteten är hög. De som hamnar i betygsnämnd och som opponenter är oftast överbelamrade med arbete, ersättningen är extremt dålig (både i pengar och tid) i förhållande till uppdragets omfattning, och på en del håll finns attityden ”ja, ja. Vi släpper väl igenom honom/henne då”.

    Istället etableras ett A- och B-lag av avhandlingar och forskare. Vilka som hör vart vet de invigda. Att det blir så här kan man tycka är illa, men det blir ju resultatet av slapp låt-gå-mentalitet och svensk rädsla för konfrontationer.



  15. S den 20 Mar 2009 kl 12:35

    Vicoria, Du menar att kommittén avsiktligt godkänner felvinklade saker och historierevisionism? Det låter lite väl konspiratoriskt.



  16. Viktoria den 19 Mar 2009 kl 17:16

    Kanske kan ett godkännande helt enkelt förklaras med att denna opponent och betygskommité var tillräckligt bevandrade i just Månsson och Westerstrands texter, och alltså haft möjlighet att upptäcka felaktigheterna.



  17. S den 19 Mar 2009 kl 13:44

    Självklart är det så du uppfattar saken Susanne. Men inte heller ”vetenskapen” är ofelbar. Kanske kan ett felaktigt godkännande helt enkelt förklaras med att denna opponent och betygskommité inte var tillräckligt bevandrade i just Månsson och Westerstrands texter, och alltså inte haft möjlighet att upptäcka felaktigheterna, som Månsson och Westerstrand själva pekar ut. Självklart borde Universitet vara månt om sitt anseende och om några oegentligheter kan misstänkas är väl det huvudsaken. Otillräcklig forskning må vara billigare, men det är ju ändå kvaliten som resurserna bör gå till.



  18. Susanne den 19 Mar 2009 kl 09:43

    Skillnaden mellan Rosenbergs och Lundgrens skrifter och min avhandling är att den just är en avhandling. Den har med andra ord granskats av en oberoende opponent och den har blivit godkänd av en enhällig betygskommitté. Visst kan man lägga resurser på fler granskningar, men det är mycket osannolikt att de skulle komma fram till någon annan slutsats.



  19. S den 19 Mar 2009 kl 09:05

    Victoria, det handlar inte om personer, det handlar om att den ena sidan, som Dodillet företräder, inte utsätts för samma vetenskapliga granskning och krititerier som ställs på den andra sidan. En utredning skulle kunna bringa reda i saken och det är underligt att man så starkt motarbetar detta nu – när det finns tydliga indikationer både på historierevision och att andra forskares arbeten som refererats i Dodillets avhandling inte blivit återgivna korrekt.



  20. Clemens den 19 Mar 2009 kl 08:27

    Måste alla meningsmotståndare enas om vad som ska kritiseras innan någon får uttala sig i frågan? Skulle det inte kunna vara på det viset att all kritik är rättfärdigad, eller kan EN person bara ha fel på EN punkt? Vad menas med ”Det finns inga som helst skäl att anta att Dodillet inte förfarit korrekt”? Är det en grundinställning vi människor ska ha eller? Om man läser hennes texter och tycker att hon felat, ska man då ignorera det eftersom det inte finns några som helst skäl att anta att Dodillet inte förfarit korrekt? Dessutom anser inte båda sidor att det bara finns en sanning. Har du ens läst vad som skrivits, Viktoria, eller kan du inte slita dig från det du tycker är så ”livsviktigt” tillräckligt länge för att göra det?



  21. Viktoria den 19 Mar 2009 kl 07:29

    Det finns inga som helst skäl att anta att Dodillet inte förfarit korrekt. Det finns här två sidor som argumenterar om hur analys och slutsatser av tidigare data skall tolkas. Om vi skall kunna ha en fri oberoende forskning i Sverige måste det acceptera s att data kan analyseras på olika sätt och leda till olika slutsatser.
    Så länge forskningen och kontrollen av den görs innom ramarna för det akademiska systemet så finns det ingen anlednig att ifrågasätta Dodillets förfarande. Hennes analys och slutsatser från data bör därmed ifågasättas på ett adekvat sätt utan inblandnig av personliga påhopp eller politserad polemik. Problemet som uppstått är att båda sidor gör gällande att det bara finns en sanning. Kanske finns det utrymme för flera sanningar i en sådan här komplex fråga och det behövs förståelse för båda för att skapa en bättre prostitutions politik för oss alla.



  22. Göte T den 18 Mar 2009 kl 13:43

    En granskning är det minsta man kan begära. Det finns ju skäl att anta att Dodillet inte förfarit korrekt.



  23. Viktoria den 18 Mar 2009 kl 11:47

    Det kastas mycket sten i glashus och gås över ån efter vatten i den här debatten. Varför samlas ni inte ni alla 7 (eller så) som tycker att detta är livsviktigt och tar ett glas vin eller öl och försöker enas om vad ni debaterar innan ni slösat all er energi på slag i luften.

    Handlar debatten om synen på lagstiftningen?, på form av feminism?, vem som har tolkningsföreträde?, vem som är minst politisk? eller är det hela en debatt om forskningsetik och forskningsfusk? eller är det hela en person debatt? Först när detta är klarlagt detta kan man ta detta på alvar. Som det är nu påminner det hela om vad Påven sa angående kondomer och Aids ”Vem äter bananer med skalet på ? ”



  24. S den 18 Mar 2009 kl 03:08

    Både Rosenberg och Lundgren har granskats – och friats, när kommer Universitetets utredning av Dodillets arbete?



Lämna en kommentar





ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

SOCIALPOLITIK NR 1 2017

Send this to a friend